Jag kan inte säga så mycket mer än: WOW!
Konserten igår var helt osannolik! Kanske inte för de flesta, men åtminstone för mig. Jag får rysningar i kroppen när jag tänker på den.

Så jag har sett dem igen, de högt älskade. Jag trodde inte att det skulle infinna sig någon speciell känsla denna gång, men jag uppfylldes av någon form av glädjeöverslag och glömde, nånstans under tiden, bort hur jag avskyr risken att eventuellt göra bort mig inför andra (jag brukar på min höjd klappa takten med händerna även om ingen annan gör det). Så jag skrek, busvildade, sjöng med för full hals – men framför allt så tog jag slutligen modet till mig att vinka till Brian och AJ (?). Och de besvarade det – de riktade sig verkligen mot där jag och mina två vänner stod och vinkade rakt mot oss. Inte bara mot oss förresten, utan till oss. Ja, jag kan inte låta bli att vara lite extra uppfylld av detta.

Fast någonstans där bland de fantastiska känslorna inför Backstreet Boys så påmindes jag om Gud och om att jag önskar att Gud skulle hyllas på det sättet som vilket-band-som-helst hyllas. Tänk om folk skrek och busvisslade i gudstjänstlokalerna när Helig Ande (=Gud) gör entré!