Känd som okänd

Har just läst ut ytterligare ett nummer av Svenska Journalen, ett magasin som medföljer när man prenumrerar på Dagen. Ylva Eggehorn är en återkommande kåsör/krönikör och min största kunskap om henne är att hon har sitt namn på den version av Barnens Bibel som jag fick någon gång under småskoletiden. Jag vet förstås att hon är författare, men jag känner inte till hennes verk. Dock tycker jag mycket om hennes krönikor. I den jag nyss läste, påpekade hon att hon är som alla andra; har massor att göra och skjuter upp saker. Fast det där visste jag redan: kända människor är som okända människor... Bara lite mer kända.

Helhjärtat

bild: esbe

Höjer handen för att hälsa, men min vän cyklar oseendes förbi. Kanske inte så mycket för att personen i fråga inte vill se mig, utan snarare för att tanken och koncentrationen ligger på något annat i synfält och tankevärld.

Just där, vid det tillfället så ställde jag mig frågan hur ofta jag själv gör så. Det får jag bara reda på om människor som har sett mig, på det sättet jag såg min vän, ger sig till känna och berättar.

I ärlighetens namn tycker jag att det speglar en avspändhet att inte alltid se allt och alla som man skulle kunna se och känna igen, om man bara... ansträngde sig lite extra. Kanske räcker det med att anstränga sig ibland och det är väl där pudelns kärna är.

Man ska veta vad man håller på med, man ska göra det med hela hjärtat... men man måste också kunna slappna av helhjärtat.

Av hela hjärtat, hela tiden, överallt och jämt sjunger Ingemar Olsson, och jag stämmer in!

Narcissism

Är detta enbart till för narcissism? Jag menar bloggandet. Det senaste numret av tidskriften Nod andas den åsikten, jag tror att det stämmer på många vis. Jag menar: Det är ju bloggarens egna fantastiska tankar som syns rakt igenom texten. Hur objektiv man än försöker vara, blir det kanske ett aningens andetag om vad smart man var som kom på den eller den idén.

Skulle jag säga att jag inte alls är narcissistisk skulle jag troligtvis ljuga, så jag måste bara ställa mig frågan (kanske du också): Hur narcissistisk är det okej att vara?

Byta sparandeform

Det slog mig att det finns många sätt att vara sparsam, det bästa är nog att lämna plånboken hemma och bara ta med sig de 7 kronor som morötterna man ska köpa kostar, annat är att göra slut på sina gamla förråd. Det jag gör just nu är:

• använder upp min tvålsamling (har hittills räckt 1,5 år och räcker nog denna termin också...)
• använder upp alla gamla block (kollegieblock, ritblock, halvskrivna anteckningsböcker)
• beställ si och så många foton gratis från det och det företaget, betalar endast frakten (för jag VILL framkalla mina foton, trots att jag inte kan anse att min ekonomi tillåter några större utsvävningar)

Visst, det gör väl ingen stor skillnad, men sparsamt måste man väl ändå våga sig på att säga att det är? (En aning miljövänligt också... inget som nyproduceras för att jag går och ökar på handeln mer... Eller?)
Man kan väl åtminstone säga att man byter form av sparande?

Sopfolket

Jag kan inte göra annat än att faktiskt beundra "sopfolket" (outsiders: http://kanal5.se/web/guest/webbtv/k5videoplayer/playlist-name/Outsiders+701/playlist-name/Stridspiloterna+102 ). Dessutom inser jag att jag nästan är lite utav dem. Ser jag en mugg, en leksak, ett skärp eller något annat jag har letat efter och som finns i soprummet, någorlunda rent (beroende på vad det är vill jag förstås att det är helt rent) och helt förstås. Har bland annat försett goda vänners barn med saker att leka med i sandlådan. Jo, enligt lagen är det stöld, men när det är fint nedlagt i en banankartong i soprummet, då tror jag ändå att den som ställt det där har önskat att det ska komma till användning.

Jag tycker faktiskt att denna handling, olaglig eller ej, som dessa "sopfolk" ägnar sig åt är en tydligt manifestation mot allt vad konsumtionshets heter.

Vårlängtan

Bild: Fotoakuten.se

Jag längtar efter våren och sommaren, jag längtar efter något som inte är nu - trots att jag trivs väldigt bra i det nu jag lever i.

En hyllningsdikt till den tiden jag längtar efter (jag skrev den under gymnasietiden):

Tuss i Lago öppnar ögat

Ljus och värme gläder

Tuss sin frilla fixar till

Ut i vida världen!

Söt och gul

Han vandra vill

Sjungande i solen

*

***

*

Tuss i Lago dansar vilt

Aldrig står han still

Dansar med sin bästa vän

Lilla Tuss i Lull

I solens sken de dansar

Till det blir kväll igen

*

***

*

Tuss i Lago och Tuss i Lull

Är de bästa vänner

Lyser gula som av guld

Vårens känslor känner

Julklappsbyte

Fick Marie Picassos cd i julklapp - den är säkert bra - men bytte ut den mot Jill Johnsons Music Row och James Blunts singel 1973. Dels är jag aningen allergisk mot massproduktion, speciellt när artisten/artisterna låter likadant som alla andra som har kommit före. Dels är det roligare med en unik samling cd-skivor som står i cd-hyllan för att jag vill ha dem, inte för att alla andra har dem.

Mitt val av just Music Row var dels att sången Jolene fanns med, fantastiskt bra framförd av Jill. Dessutom fanns You Don't Have To Say You Love Me med, som en extra aptitretare. Just den sången har funnits med mig genom hela livet, i och med en kassettinspelning med en av min mammas goda väninnor och det dansband hon en gång var med i. Jag har alltid (kanske för att det var väninnan som sjöng den först) tyckt om den sången och kunnat den mer eller mindre utantill.

Vad gäller James Blunts singel så valde jag den bara på att det var just James som hade varit framme. Är sedan tidigare fäst vid hans röst, hade inte tid att lyssna på någon mer låt och jag var tvungen att fylla upp så att cd-bytet inte gick med förlust (alltså att jag bytte till mig en billigare cd än den som jag lämnade ifrån mig). Förvisso fick jag fylla upp med några kronor själv, men jag kan säga så här i efterhand att det verkligen var värt det! För än en gång så tycker jag att James har varit förträfflig.

Och vad gäller att byta julklappen: Detta var första gången i mitt liv jag gjorde något sådant!