Två ingenting

I går hade jag en slags heldag i huvudstaden. Lunchade med en vän. En mongolisk buffé. Har väl ätit både bättre och sämre, men kaffet gick att dricka i alla fall - vilket inte alla restauranger kan skryta med! Och räkchipsen var väldigt goda.

Sedan drog jag runt ensam en timme på stan. Det var trevligt. En kort tur in på KappAhl, hittade fina kläder men inte som såg så bra ut på mig som jag hade hoppats, så jag valde bort dem snabbt. Gick in på Cubus och gjorde ett fynd - tajts för 39 kr istället för 59. Dessutom i en färg som jag har tänkt skaffa nu lagom till sommaren. Typ gräddvit.
Det var roligt att gå runt och titta på Cubus, men inne på GinaTricot höll jag på att få slag av alla galna fjortisar som sprang runt. Dessutom var det trångt och en himla oreda - tyvärr. Jag brukar gilla GinaTricot.

Så blev det fika med en gammal kursare tillika en mycket god vän. Vi satt och pratade i godan ro, när två andra vänner till mig, varav den ene en gemensam bekant (till vår stora förvåning). Världen är oerhört liten ibland... Och minst verkar Stockholm vara.

På kvällen blev det teater med en annan vän. Vi såg I väntan på Godot (Samuel Beckett) med Mikael Persbrandt (Vladimir) och Johan Rabaeus (Estragon) i huvudrollerna. Skådespelarna var duktiga (förstås...) och pjäsen handlade om ingenting... Den som har läst eller sett den vet vad jag menar! Någon har beskrivit pjäsen som att den består av två ingenting (första och andra akten, med andra ord). Mer eller mindre varje diskussion avslutas med
"Vad gör vi här? Varför går vi inte någon annanstans?"
"Det kan vi inte."
"Varför inte?"
"Vi väntar på Godot!"

Det går förstås att finna ett djup i detta. Min korta analys av vad författaren vill få oss att tänka är: "Vad gör vi med vår tid?". Vågar vi satsa, eller är vi vid samma träd varje dag och väntar på Godot? Vi kanske lämnar det, men kan inte gå så långt, för i morgon så måste vi ju vänta vid trädet. På Godot. Vad skulle hända om vi struntade i mötet, eftersom Godot ändå aldrig verkar dyka upp? Vad skulle hända om vi vågade vara borta ett par kvällar?