100%

En dag sa jag till en kvinna att jag vill kunna leva hundra procent, och inte sjuttio som det har känts den senaste tiden. Hon undrade varför jag ville det, räckte inte sjuttio? Jag har tänkt mycket.. Jag tror att hon tänkte på arbete. Jag kan gärna arbeta 50 %, men jag vill leva hundra procent. Att leva är inte lika med att arbeta, men många verkar tro det. Arbete är en del av livets lott, de allra flesta människor måste ha någon inkomst för att leva någorlunda väl. Åtminstone här i Sverige, och i resten av västvärlden.

Jag kan avundas människorna i Papaua Nya Guineas (PNG) skogar. De behöver inga pengar för att överleva. De har sina hyddor, de plockar sina mangor från träden och skjuter de djur de behöver för att hålla sig mätta. Inte mer, inte mindre. Men västvärlden tränger sig på där också. På gott och ont. Alltid gott och ont.

Jag tror att i PNG's skogar så existerar inte utbrändhet, fysiska sjukdomar av det slaget som finns i västvärlden existerar inte heller i samma mått. Ska vi lära dem något, så är det inte att äta mat från snabbmatskedjor (som väl har börjat hända) utan snarare sådant i stil med det som min vän Nathalie lär ut: Att döva också kan ha ett språk.
Hur hon lär ut det? Hon är i PNG, kartlägger teckenspråk tillsammans med en annan döv och människorna ser att de kan kommunicera med varandra och förstår att de inte behöver lämna sina döva barn i skogen för att dö.

Det är att leva hundra procent! Att göra det man vill göra, och ibland det man inte vill men behöver göra.

Men jag gör just en insikt här: När det känns som att det enda jag orkar är att titta på en film och en film till och ytterligare en... då är det nog bäst att göra det, för att få ihop energin till att göra det där som jag vill göra sedan. Det gäller bara att få en jämnvikt på allt. Kanske är det där det sviktar i vad jag tänkte och vad kvinnan menade, när hon sa som hon sa.

Och så kommer frågan:
Hur gör jag för att leva 100 %?

7777

Så många besök har min blogg haft nu, åtminstone sedan jag lade till räknaren. Misstänker att det är ni, mina trogna, som har klivit in så många gånger.

Råkade visst starta en debatt hos Bondjäntan, så med största sannolikhet var det hon som gjorde det 7777:e besöket.

Vad debatten handlar om? Aktiva val och kravmärkt kött! :)
Med andra ord, etiska och moraliska dilemman. Gå gärna dit, läs och diskutera, du också!

Kravbortfall

Nej, det handlar inte om miljömärkningen! Jag har insett att jag redan lever så pass medvetet, som de flesta gör efter ett köpstoppsår, att jag inte behöver ha köpstopp! Men jag drar mig mycket för att köpa böcker, tidningar och filmer ändå. Framförallt inför den stundande flytten.

Men att ha det där stående på bloggen lägger ändå en press som jag inte vill ha just nu. Förut ansåg jag att jag inte har prestationsångest, men jag har nog det har jag kommit fram till. Den leder till att jag inte låter mig själv lyckas. Sådant är dumt. Därför är det bättre att försöka att låta kraven vara så få som möjligt, för var dag har ju nog av sin egen plåga. Precis som var dag också har sina glädjeämnen, som det väl aldrig kan bli nog av?

Längtar hursomhelst efter det vintervita, som ju snart verkar vara i annalkande (förutom i alla andra delar av landet där snön redan har kommit). Men det kan kanske vänta tills jag lyckats med att städa balkongen...

Varm i hjärtat...

...blir jag när jag blir efterfrågad sådär på bloggen.. Tack, Mångmamma! Allt är okej med mig, även om jag kände mig något under isen under lång tid. Mycket att göra, småsjuk hela tiden (gick över med hjälp av fantastisk nässpray) och ja... Ibland går livet bara för runt, helt enkelt.

Glädjande nyheter till mina bloggläsare:
Jag kommer snart inte längre att ha 16 kvm cell, utan 50 kvm slott! (På sjätte våningen.) Kan ni ens ana hur mycket jag längtar?! (I lördags var det 7 veckor SJU!!! kvar...) Det firar jag med att göra mig av med ännu mer grejer och gå och nosa lite inne på Cervera. (Har 15 % rabatt där på nåt inköp innan sista november.)

Jag kommer nog ligga ganska lågt med bloggen ett tag till, men jag kommer att titta in ibland. Försöker för övrigt att läsa mina bloggvänner mellan varven. Men det är inte så mycket tid över för mig just nu. Mest jobb fortfarande, men det börjar lugna sig.

Paus

Det känns som att allt har tagit en paus. Allt inom mig. Tankarna, planerna... orken. Kanske är det lite hösten, som jag förvisso älskar. Kanske är det all stress som äntligen är på utrinnande och tar med sig en massa bort som gör mig alltigenom trött. Inte ens planerade lördagstankar har jag orkat med att ordna fram. Så jag tar en liten paus från det.

Man kan bestämma sig för saker och sedan tar livet ändå en annan väg. Men om man inte bestämmer sig för en sak, utan bara låter sig flyta omkring så finns det en risk att det inte blir någon väg alls utan att man fryser till is på samma plats.

Snart navigerar jag mig också från min lilla cell till något större. Något som kanske kan komma att kallas slott. Längst upp ska jag få bo, som den Konungadotter jag är, i ljusa vackra rum. Jag längtar dit, platsen där ro ska få råda (om jag lyckas).