tisdag 26 april 2011
Testpilotshopp
Just nu söker Smartson nya testpiloter.. Ja, de söker testpiloter nästan hela tiden. Jag hoppas att jag får chansen... Men 1 av 50? Kanske det inte blir jag? Nåväl. Det lär ni märka av i sådana fall.
torsdag 14 april 2011
John Hron
Detta skrev jag första gången 2007-11-28 jag anser att det kan publiceras igen.
Var kommer hatet och våldet ifrån? Jag ställer mig frågande till detta, gång på gång. Jag och en av mina goda vänner diskuterade detta. Ingen av oss har en perfekt bakgrund, våra familjer är långtifrån hela (var och en på sitt sätt), vi har båda blivit mobbade, utfrysta, vända ryggen. Kanske inte av alla, men av tillräckligt många. Vi vet flera i liknande (tidigare) situationer.
Jag och min vän har aldrig slagit någon, vi har inte supit oss dyngraka, vi har inte haft nazistiska åsikter. Även om vi har varit osäkra på oss själva har vi inte anslutit oss till grupper med åsikter som de flesta jag känner helt vänder ryggen.
Vi försökte lösa det där. Komma på vad vi hade varit med om som gjorde att vi valde "rätt". Att vi valde att inte döda en annan människa. Vi kom inte på det, mer än att Gud på något vis hållit oss över vattenytan. Och mer än bara ovanför vattenytan, för mig i alla fall. Är det tack vare Gud som vi har klarat oss? En annan fråga: De som kommer från fina familjer och "faller dit", är det bara för att de inte har Gud? Eller är livet för tråkigt?
Följande text är kopierad, för att hedra minnet av John Hron (se längst ner i inlägget) och för att väcka tankar. Vad gör alkoholen med oss? Vart kommer hatet ifrån och hur riktas det? Varför riktas det mot en 14-årig kille?
Till Minne Av John Hron
Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.
Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.Det är där de ska campa.
Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?
Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.
Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.
Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.
Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.
De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.
John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.
Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.
Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.
Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.
Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.
Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.
Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.
Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.
Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.
Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.
Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.
----------------------------------------------- ---------------------------------
Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.
1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.
Skrivet av Marie-Anne 22 augusti 2006, klockan 10:05
KOPIERA OCH SÄTT PÅ I DIN BLOGG, VISA ATT DU BRYR DIG!
Var kommer hatet och våldet ifrån? Jag ställer mig frågande till detta, gång på gång. Jag och en av mina goda vänner diskuterade detta. Ingen av oss har en perfekt bakgrund, våra familjer är långtifrån hela (var och en på sitt sätt), vi har båda blivit mobbade, utfrysta, vända ryggen. Kanske inte av alla, men av tillräckligt många. Vi vet flera i liknande (tidigare) situationer.
Jag och min vän har aldrig slagit någon, vi har inte supit oss dyngraka, vi har inte haft nazistiska åsikter. Även om vi har varit osäkra på oss själva har vi inte anslutit oss till grupper med åsikter som de flesta jag känner helt vänder ryggen.
Vi försökte lösa det där. Komma på vad vi hade varit med om som gjorde att vi valde "rätt". Att vi valde att inte döda en annan människa. Vi kom inte på det, mer än att Gud på något vis hållit oss över vattenytan. Och mer än bara ovanför vattenytan, för mig i alla fall. Är det tack vare Gud som vi har klarat oss? En annan fråga: De som kommer från fina familjer och "faller dit", är det bara för att de inte har Gud? Eller är livet för tråkigt?
Följande text är kopierad, för att hedra minnet av John Hron (se längst ner i inlägget) och för att väcka tankar. Vad gör alkoholen med oss? Vart kommer hatet ifrån och hur riktas det? Varför riktas det mot en 14-årig kille?
Till Minne Av John Hron
Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.
Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.Det är där de ska campa.
Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?
Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.
Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.
Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.
Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.
De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.
John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.
Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.
Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.
Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.
Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.
Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.
Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.
Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.
Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.
Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.
Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.
----------------------------------------------- ---------------------------------
Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.
1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.
Skrivet av Marie-Anne 22 augusti 2006, klockan 10:05
KOPIERA OCH SÄTT PÅ I DIN BLOGG, VISA ATT DU BRYR DIG!
onsdag 13 april 2011
Stenrik...
Tänk, ibland så räcker det med så lite för att man ska känna sig uppmuntrad... Jag har lyckats få en bok såld via Bokbörsen! Nu är jag motiverad att fortsätta lägga upp böcker och kanske få tjäna några extra slantar (och mer plats). Kanske inte det snabbaste sättet att bli rik på, men varje intjänad krona är ett steg mot... att betala av csn-lånet ;)Detta är ett sånt där inlägg som kommer att raderas när det är bland de sista inläggen. (Försöker hålla rent bakåt... För vem läser saker från 2007?)
måndag 11 april 2011
Vårdag
 |
| Påskliljor i Vadstena, 2008. bild: esbe |
En liten undran... Kommer man någonsin behöva sina gamla anteckningar och papper från alla kurser som man har gått? Detta är en väldigt oempirisk undersökning, men jag vill gärna höra era åsikter i frågan!
måndag 4 april 2011
Spara pengar!
Kolla igenom dina fakturor från telefon- och mobiloperatörer då och då. Ibland kan man spara sådär 60 kr/månad bara genom att ifrågasätta vad sjutton man har på fakturan!
Ledig dag med home makeover
Hur tar man tillvara en dag som man inte räknat vara ledig på? För min del blir det nog ett bad, men det kanske måste till något mer, men nog finns det saker att pyssla med! Till exempel har jag och en vän monterat Expediten som jag köpte för ett par veckor sedan, så saker och ting ska på plats där. Den plötsligt tomma Billy ska långt innan luckorna finns i mitt hem få ta sitt arbete som vitrinskåp på allvar och köksskåpen ska slippa bågna, har jag tänkt.Utrensade är redan 8 vanliga, tråkiga vinglas. Som finglas framöver ska jag ha vinglas med fötter i olika färger, och nog kan själva glasutrymmet för drycken också få ha någon färg om det behagar. Just nu har jag bara blåa fötter, men de varierar redan lite, genom sitt utförande. Det känns lite lyxigt, speciellt som de är något jag räddade från att slängas. Och så fick jag ett antal som råkade komma med mammas fritidshus för något år sedan. De levereras så snart hon har möjlighet att sätta sig i bilen och köra de 17 milen hit.
Slutligen. På något vis ska jag använda denna blogg inte bara så som jag redan använder den, utan föra någon slags notering i kanten någonstans över det som (förhoppningsvis) blir någon annan till glädje och kanske vad som kommer in i stället (eller ändå) och försöka summera om det blir fler eller färre saker i mitt hem. (Jag måste säga att jag hoppas på färre.)
lördag 2 april 2011
Rädda våra mineraler!
Denna text publicerade jag första gången lördagen den 10:e november 2007. Tyckte att den kan passa sig att låta gå igen. Som en liten påminnelse till oss alla. Och för att jag rensar ut de gamla blogginläggen och tycker att vissa är värda att ha kvar. Detta är återvinning!Jaha, vad säger man nu då? Kongo har en stor tillgång av koltan - berättar P1:s Konflikt - en mineral som finns i mobiltelefoner, lap tops och dvdspelare. Jag ställer mig frågan: Går koltan att återvinna? I sådana fall har jag en mobil eller två att lämna in så att sakerna i dem kan återvinnas, allt från koltan till plast!
Jag ställer mig frågan: Vad händer när merparten av alla mineraler finns i våra bubbelvattenflaskor, mobiler och datorer? (och Gud vet vilka fler ställen vi placerar mineralerna på, i stället för att ha dem i naturen) Kommer världen att kollapsa? (Jag skulle inte förvånas, med tanke på hur världen redan ser ut.)
Jag ser redan översvämmade länder överallt, för min inre syn förstås (bortsett från Nederländerna, som än en gång fått besök av havet). Hallå! Låt mangroove-träden växa! Vi behöver inte räkor! Fiskar och annat som försvinner, vi måste göra något! Någon sa (om något annat): "Det är bara att go with the flow." Jag VILL INTE! Det finns så mycket kvar att göra för varandra och för världen. Om alla gjorde något enkelt - till exempel bytte ut alla glödlampor mot energisparlampor - så skulle det faktiskt hända något, utan att man som enskild person behöver lägga ner särskilt mycket tid, ork eller pengar. Själv så byter jag till energisparlampa när den gamla lampan går sönder.. Så det tar lite tid, men det är det värt!
Jag vill inte titulera mig domedagsprofet, men när varje dag blir värre än den andra (8 skolungdomar ihjälskjutna - I FINLAND!) och människor superkonsumerar så att de går 1,2 miljoner back (på bara några år!) vilket leder till att ännu mer koltan och andra ämnen tas ur marken för att möta våra begär, då kan man ju inte göra annat än att stå där, peka på Uppenbarelseboken och på Jesu utsagor i evangelierna: I den sista tiden ska allt förvärras!
Hemmamamman skriver i ett inlägg om bland annat mobiltelefoner och koltan.
Hemmamamman skriver i ett inlägg om bland annat mobiltelefoner och koltan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)