fredag 15 juni 2018

Det blir ju en odlingsyta fri!

Snacka om att behöva ta saker lite i taget... är enormt trött i skalen och jag tror att orsakerna är flera. Jag har gått runt och tänkt att jag inte har så många odlingsytor, men när det kommer till kritan kommer ju potatisens pallkrage stå tom så småningom och då har jag ju en hel pallkrage att odla i. Vad sätter man efter potatis, samma år? Spenat kanske? Sallat? Kan jag hinna med en omgång bondbönor till och sätta där? Sara Bäckmo planterar nya bondbönor i augusti, men hon bor i zon 3 och vi i 5 så det är kanske för sent för oss? Måste väl åtminstone testa!
     Tog en liten salviastickling igår. Den gick av så jag bröt mot regeln om att den ska vara blomfri och satte ner båda halvorna i en kruka... får se hur det går!
     Det är i alla fall fint att se potatisblasten växa till sig, jag hoppas att det finns lite knölar under också. Till minne av min pappa, av vårt sista samtal. Vi pratade om potatis, han och jag. Jag fick berätta att jag kommer ihåg hur han tog upp potatisen och tog de han tyckte var lagom och sedan satte ner resten i jorden igen. Det blev enorma potatisar av vissa. Och jag är så glad över att jag fick berätta för honom att han var min inspiration för de potatisar jag tryckt ner i marken. Vi får se hur det går med mina, men jag kan inte tro annat än att han passar på att vaka lite extra över min trädgård. Älskar dig pappa och saknar dig!

lördag 9 juni 2018

I moll och dur

Dagen har verkligen varierat i mitt inre. Lustfylld, modfälld om vartannat. Någon som betyder väldigt mycket för mig lämnade jordelivet för två veckor sedan och det sjunker liksom in i sjok. Och det gör ont. Glädjen finns i mitt liv genom min son i allra första hand, min man, naturen och trädgården. Och genom släkten och vännerna förstås. Och därav skiftningarna. För något år sedan hade allt varit ganska grått. Jag hade inte kunnat se en anledning till världens fortgång, men nu har jag inte många argument mot. Nej, egentligen inget.
     Glädjen över att sonen lyckligt kryper iväg över sand, grus och gräs, river upp småsten som han kastar i mina sådder med en pillimarisk min... Och glädjen över att potarisblasten plötsligt exploderat så jag inser att det finns rejält med trädgårdsjobb att ta tag i.... Bondbönorna som verkar ta sig fint i pallkragen... Och hasseln som klarade vintern! Då tänker jag att den jag saknar så mycket just nu nog tittar på oss från himlen och ler och skrattar. Kanske kommer den fina människan till sonen i drömmen och säger "Hej på're!". Och trots klumpen i halsen så finns också ett leende i hjärtat. Jag önskar bara att jag hade fått visa mitt paradis för denna människa när vi levde på jorden samtidigt.

måndag 4 juni 2018

Mot alla odds

Det finns just nu bara en vettig viloplats för mig och det är utomhus. Jag har precis hunnit ta hand om sådde och lite plantor och har bara en fjärdedel av min pallkrage att fylla med något. I år följer jag inga direkta regler om följd utan försöker mest få liv där det går. Jag tror att de flesta köper det. Med en ettåring och mycket annat på det privata planet så blir det bad jag hinner och vill som är prioritet.
     Nu står ett antal bondbönsplantor i kragen, några sockerärter. Jag spred gamla (gick ut 2016 om jag inte såg fel) oreganofrön mellan penséerna, puttade i lite nyzeeländsk spenat i ett hörn. Men har som sagt en fjärdedel kvar.
     I min väldigt trista pallkrage som huserar rabarbern till hösten kunde jag inte låta bli att göra en rad plocksallat med frön som gick ut 2009... och märgärter som inte heller är direkt pinfärska. Jag vill bara se om de sämsta av förutsättningar ändå kan ge något.
     I min däckplantering där jag har mestadels kryddväxter stoppade jag ner sockerärtor.
     I pallkragarna vattnade jag för första gången i mitt liv med guldvatten. Däcken får nöja sig med det gamla vanliga kranvattnet.