måndag 18 april 2016

Språktankar

På ständig färd i livet... Nu på väg från Lviv till Kyiv. Samlar tankarna. Skriver mail på ryska (!) och konstaterar att en längre period (typ 6 månader) skulle göra underverk för min slaviska språkutveckling. Jag är ganska säker på att ryskan skulle utvecklas parallellt med exempelvis ukrainskan då reglerna för språken är lika och grunderna för ryskan sedan ett bra tag är lagda.
Att göra egna upptäckter, vandra i städer, byar... läsa tidningar och broschyrer är så givande. Och att våga fråga. Och att våga testa om man förstod rätt. Ingen blir arg om man svarar galet, de leder en på rätt väg eller förstår av sammanhanget (kanske i samma mån som jag - ibland mer, ibland mindre).
Jag ser också skillnaden mellan 29 mars och 18 april, jag inser att det som jag saknat mest tidigare är språkbad - det ständiga bekymret. Jag hoppas att jag ska lyckas utveckla min ryska mer...

lördag 16 april 2016

En ekorres gåva till minnenas trädgård

Vi har kommit till Lviv och har varit här några dagar. Vi har förstås turistat oss, men det finns ett minne som jag vill behålla mer än alla andra.
Lördag eftermiddag och kväll hade vi bokat in fri tid för var och en, det vill säga vi gör det som vi själva vill. Jag tog en promenad och hittade en park inte långt från klostret där vi bor. Efter en stunds promenerande så såg jag en pojke locka på en ekorre. Jag stannade för att ta en bild på ekorren (ett av alla vilda djur som jag gärna försöker få fina bilder på). Plötsligt började hans mormorsmor (skulle det visa sig) att prata med mig. Förklarade på knagglig ryska att jag inte förstod allt, men en del. Hon bjöd mig på en "bulotjka" (pirog) med kål och vi pratade om allt möjligt. Eller... hon pratade och jag lyssnade mest. Försökte förklara att vi gör ett skolprojekt kopplat till olika kyrkor. Kanske lyckades jag. Till slut hade hon nämnt ekonomin och hur svårt så mycket var, så jag frågade henne (med hjälp av Google translate) hur hon fick allt att fungera, så hon berättade om sin pension på cirka 55 dollar och hyran som åt upp hälften. Resten ska räcka till mat. Hon kunde inte unna sig något, och som jag förstod det så fick de arbetande i hennes familj/släkt arbeta väldigt mycket (flera jobb) för att få det att fungera ekonomiskt.
Så frågade jag henne om hon tyckte att det blivit någon skillnad efter Majdan. Hon tyckte nog att det blivit lite bättre, men händelserna under Majdan-perioden hade gjort henne rädd, och hon bad mycket då.
Kanske pratade vi en halvtimme, kanske mer, kanske mindre. När jag gick därifrån så kände jag mig verkligen en människa rikare. Och något hände i mig. En insikt om världen och människorna, kanske. Jag måste smälta det, men jag vill också ge denna okända kända kvinna en liten röst. Låta henne vara rösten för ett helt samhälle, ett samhälle förhoppningsvis på väg uppför och inte utför, trots att det inte finns pengar till någonting. Må hennes barnbarnsbarn få se en bättre värld.


onsdag 13 april 2016

Hjulet som aldrig snurrade

Pripjat, april 1986. Ett nöjesfält har byggts upp, men kommer inte att användas, för bara någon dag senare måste staden evakueras.
I byn "Bortom skogen" lever människorna i frid och harmoni. Men bara någon dag efter att Pripjat-borna lämnat sina hem måste även dessa ge sig av.
Sovjetunionen tystar ner det. Men runt om i världen reagerar mätare... Något är fel. Forsmark anar... Reaktor 4 i Tjornobyl har exploderat.

I dag står Tjornobyl-områdets byar och städer till största delen tomma. Spökhus efter spökhus visar sig längs vägarna. Man kan lätt tro att det är en skog man åker igenom, men om man ser efter noggrant är det åtskilliga hus. Ibland kan man ana livet som varit och som skulle kunna vara.

Vi går på huvudvägen i byn "Bortom skogen". Som en traktorväg med husrader intill. Det sägs att detta område är friskt nu. Vågar man lita på det? Vem kan veta?

På en annan plats ser vi plötsligt ryggen på en przewalskis häst. Ett av världens mest ovanliga hästexemplar. Det är en magisk plats, trots dess hemska förflutna.

Hur kunde det få bli såhär?