fredag 22 juni 2018

Täckodlar bärbuskar och övar på prepper-skills

I bästa Bäckmo-anda har jag ikväll lagt tidningar som grund under tre av våra vinbärsbuskar och börjat fylla upp med trädgårdsavfall för att få fram en fin jord med tiden. Kanske kommer jag fylla på med jord ovanpå för att kunna plantera ut några sommarblommor under/vid någon av buskarna. Jag vill helt enkelt få liv i trädgården så snabbt som möjligt.
     Några grenar från vinbärsbuskarna kapade jag av för de ställde till problem vid tillsnyggningen. Det satt en hel del blad på dem, så i bästa prepperanda så repade jag av bladen och lyckades fylla en lunchlåda. Dessa ska jag testa att göra te av redan ikväll, men jag har också för avsikt att torka dem och spara. Tänk så häftigt att samla till eget te! Närodlat och gratis!
     Apropå prepping så tänker jag inte bara på ekonomiska kriser, krig och elavbrott. Jag tänker också på att jag vill ha en lättskött trädgård när jag blir äldre. Och jag vill kunna leva av mycket av det jag odlar eftersom jag tror på att klara sig själv, eller snarare att det samhälle man lever i ska kunna klara sig tillsammans.

Nu händer det grejer!

Har äntligen lyckats få bort det sista knaset i en gammal pallkrage så jag har kunnat fylla upp med "fuljord" som folk kallar det, och tre hinkar bokashi-kompost!  Det gjorde jag i tisdags så nu är förhoppningsvis maskar och andra småkryp och mikrober igång och jobbar i jordfabriken. Det är så häftigt att kunna göra sina matrester till näringsrik jord så enkelt! Min tanke är att lägga på en säck köpejord ovanpå alltihop och sedan odla i det,men som jag hintat om så händer det ju fler saker i livet med barn, dödsfall och annat så trots att trädgården verkligen är min plats för vila och rekreation så räcker tiden inte helt.
     Min underbara man har lagt sig vinn om att hjälpa mig att samla upp regnvatten trots att vårt vattensystem inte är färdigt, mest bara planer ännu. Det är så skönt för de dagar när det inte regnar. Då vet jag att jag ändå har bra vatten att få igång sådder med och att vi inte tar av det viktiga dricksvattnet. Dessutom kommer ju regnvattnet till grunden ändå,men bara lite långsammare, via en tunna och odlingarna. Det borde bli bra!

fredag 15 juni 2018

Det blir ju en odlingsyta fri!

Snacka om att behöva ta saker lite i taget... är enormt trött i skalen och jag tror att orsakerna är flera. Jag har gått runt och tänkt att jag inte har så många odlingsytor, men när det kommer till kritan kommer ju potatisens pallkrage stå tom så småningom och då har jag ju en hel pallkrage att odla i. Vad sätter man efter potatis, samma år? Spenat kanske? Sallat? Kan jag hinna med en omgång bondbönor till och sätta där? Sara Bäckmo planterar nya bondbönor i augusti, men hon bor i zon 3 och vi i 5 så det är kanske för sent för oss? Måste väl åtminstone testa!
     Tog en liten salviastickling igår. Den gick av så jag bröt mot regeln om att den ska vara blomfri och satte ner båda halvorna i en kruka... får se hur det går!
     Det är i alla fall fint att se potatisblasten växa till sig, jag hoppas att det finns lite knölar under också. Till minne av min pappa, av vårt sista samtal. Vi pratade om potatis, han och jag. Jag fick berätta att jag kommer ihåg hur han tog upp potatisen och tog de han tyckte var lagom och sedan satte ner resten i jorden igen. Det blev enorma potatisar av vissa. Och jag är så glad över att jag fick berätta för honom att han var min inspiration för de potatisar jag tryckt ner i marken. Vi får se hur det går med mina, men jag kan inte tro annat än att han passar på att vaka lite extra över min trädgård. Älskar dig pappa och saknar dig!

lördag 9 juni 2018

I moll och dur

Dagen har verkligen varierat i mitt inre. Lustfylld, modfälld om vartannat. Någon som betyder väldigt mycket för mig lämnade jordelivet för två veckor sedan och det sjunker liksom in i sjok. Och det gör ont. Glädjen finns i mitt liv genom min son i allra första hand, min man, naturen och trädgården. Och genom släkten och vännerna förstås. Och därav skiftningarna. För något år sedan hade allt varit ganska grått. Jag hade inte kunnat se en anledning till världens fortgång, men nu har jag inte många argument mot. Nej, egentligen inget.
     Glädjen över att sonen lyckligt kryper iväg över sand, grus och gräs, river upp småsten som han kastar i mina sådder med en pillimarisk min... Och glädjen över att potarisblasten plötsligt exploderat så jag inser att det finns rejält med trädgårdsjobb att ta tag i.... Bondbönorna som verkar ta sig fint i pallkragen... Och hasseln som klarade vintern! Då tänker jag att den jag saknar så mycket just nu nog tittar på oss från himlen och ler och skrattar. Kanske kommer den fina människan till sonen i drömmen och säger "Hej på're!". Och trots klumpen i halsen så finns också ett leende i hjärtat. Jag önskar bara att jag hade fått visa mitt paradis för denna människa när vi levde på jorden samtidigt.