Rännstensungar... För andra gången som jag såg den i dag - förstås från mitt i filmen (en dag ska jag se början).
Så unikt svensk! Jag får rysningar genom kroppen bara jag tänker på det, och Cornelis som spelar konstnären (eller målaren som de kallar honom i stan) Fahlén gör det alldeles utomordentligt! Fahlén har något Jesus-aktigt över sig. Trots portvaktsfruns skvaller och otrevlighet verkar han förlåta henne, han ser med kärlek på barnen, han tar kärleksfullt hand om rullstolsburna, föräldralösa lilla Ninni och han understryker vikten av tron på att det bra ska hända. (Att Ninni blir frisk och kan gå igen.) När han så småning om får pengar för sina målningar tar han med rännstensungarna till landet, precis som han lovat att han skulle göra... Och nog blir det lite likt himmelriket, när Ninni plötsligt börjar gå och portvaktfrun är med och alla rännstensungarna som sjunger något i stil med "se upp för rännstensungarna, drottningarna och kungarna".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar