Jag har slutat tro på sammanträffanden. För länge sen. Här kommer snart att följa en kort anekdot från dagen, jag ska bara ge lite informaion.
1. Jag blev bekant med utländska R vid en gudstjänst, vi bytte nummer och vi kände nog båda två i maggropen att detta kan bli en bra vänskap - men vi har ännu inte hört av oss till varandra.
2. Jag och två vänner putsade fönster i studentkorridorer idag.
Dagens Gudomliga baktanke:
Jag och min fönsterputsarvän stod utan för en studentkorridors dörr och ringde på. Men ingen öppnade, så vi gick upp en våning och kom in i en korridor där fönstren var ganska lättputsade. Färdiga där så ringde vi på korridoren rakt över - men ingen öppnade. Så vi bestämde oss för att gå en trappa ner och försöka en gång till. Vi ringde på - ingen öppnade. Men så hördes steg i trappan. En tjej kommer upp, min fönsterputsarvän säger "Hi R!" och så snart han har sagt det så inser jag vem hon är. (Kom ihåg att vi bara hade setts en gång innan.) Och hon säger till mig: "You won't believe me, but just before getting into the building I thought that it is time to call you for a walk, and here you are!"
Visst... Man KAN se det som sammanträffanden, men jag har svårt att tro det, för i dessa två ändå lite mer liknande sammanträffande händelser så fanns det små andra uns av en form av helighet i mötet. Det är så svårt att förklara och sätta ord på, jag skulle verkligen vilja ge det till er som läser. Jag vill att ni ska förstå! Men det kanske är som min vän Lilajag skrev i ett inlägg häromdagen, att man kanske måste vilja se för att se (det är i alla fall så jag minns det).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar