Om man börjar dagen med att ha sönder glaset till en tavelram och dessutom en ljushållare i glas, med hjälp av tv:n liggandes ovanpå och med andra ord söndergjord (vilket himla ord, förresten!!! sönder... en blandning av söndag och bönder!) den också... Ska man verkligen låta denna dag passera i dagsljus då? Vore det inte bättre att ligga nerkrupen under täcket, gråtandes, skrikandes och ojandes? Kanske... om man kände det så inombords. Jag skrattar mest, trots allt. Men det kanske är för att dessa "problem" endast är toppen på ett isberg större än det som Titanic skrapade upp sidan med. Man skulle kanske till och med kunna kalla det i-landsproblem, ungefär som när de frysta pannkakorna inte är riktigt genomstekta, gasen inte räcker eller något liknande.
Nåväl. Morgonens händelser väckte i alla fall min tystnad inombords. Jag vet inte om det håller i sig, läs annars något ur Nya Testamentet, för det skulle väl vara något sådant som jag skulle skriva om jag inte hade en sådan ordtorka!!!
(Ärligt talat har det känts som att alla mina ord har haft ett bäst före-datum de senaste dagarna och att de dessutom precis blivit de sista hällda ur paketet, hur lätt är det att säga eller tycka något då?)
1 kommentar:
På uppmaning av bloggaren ska jag kommentera, men vad ska jag skriva? Kanske är för instängd i vissa tankemönster rörande mina studier för att jag ska förstå vad jag ska skriva. Nåja...
Egentligen är det ju bara att skratta åt ens egna i-landsproblem, så frågan är varför man som människa ofta upprörs av dem. Varför fäster vi oss så ofta vid det som vi egentligen kan leva utan?
Skicka en kommentar