Paul Potts är min idol. Inte så att jag skulle ställa mig och skrika och gapa om han gick förbi, eller ens så att jag rusar till affären efter hans cd (även om jag är bra sugen på att göra det). Nej, han är min idol för att han har en så himla skön syn på livet.
I programmet jag såg i lördags sa han något i stil med att det finns inget att förlåta i det förflutna, för om han inte hade varit med om det, så hade han inte varit den person han är idag.
Ändå så ryser jag lite inombords när jag tänker på vilken näsknäpp alla ändå fick, den där gången när den småfete, något tandlöse, mobilförsäljaren står där på Britains got talents scen och säger att han ska sjunga opera. När juryn småflinar lite och tittar i sina papper och allt annat förutom att titta på Pavapotti (som han skämtsamt kallar sig ibland). Fast just då visste de ju inte.Så öppnar han munnen. Han öppnar munnen och de allra vackraste toner som en människa har tagit strömmar ut ur hans mun. Publiken jublar och gråter, juryn är tårögd. Paul Potts själv ser inte ens hur juryns ansikten ändras från mycket skeptiska till helt hänförda.
I slutänden så vinner han hela alltet. Han förstår det inte själv. Det syns på honom - det är inte något han säger. Han förstår det inte själv.
Och några sekunder i allt detta så kan jag känna igen mig själv. Det flimrar till lite, som att jag kan tänka det som han kanske tänkte när han insåg att han skulle få sjunga för självaste drottningen av Storbrittanien: "Klarade jag av det där?". Ändå är Potts så enkel i sitt sätt. Han verkar inte det minsta divig. Och därför, just därför så blir han en idol för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar