måndag 23 februari 2009

Skratt

Jag skrattar sällan så att det känns i magmusklerna (det krävs liksom att man skrattar i en ganska lång session). Men igår kväll uppstod en sådan situation. Det var gott, förlösande, uppiggande på alla sätt.

Jag undrar vad det är som gör att det uppstår sådant så få gånger nu för tiden. Jag minns hur jag kunde vrida mig av skratt på golvet bara för några år sedan. Är det något som försvinner med åldern?

De flesta kan nog stryka under på att man mår rätt så bra när man får skratta sådär,

Här kommer en liten sann historia från igår, människor som inte vill
läsa svordomar får titta bort.

Jag, en mamma och hennes dotter håller på att dra på oss ytterkläderna för
att lämna kyrkan. När det är gjort ställer sig flickan och börjar skjuta upp den
ganska tunga dörren, halvvägs så säger hon:
- Jag är så jävla stark!

Liiiite fel forum för det ordet kanske, men jag och mamman fick jobba hårt
på att inte skratta allt för tydligt åt det. Sen sa flickan det en gång till...

Inga kommentarer: