Man in the mirror

Jag har alltid funderat över hur jag skulle komma att reagera när mina idoler började falla av pinn. Nu har det hänt, en av mina tonårsidoler (och som har hängt i) har lämnat in. Och jag känner mig inte det minsta förvånad, men lite på gränsen till att fälla några tårar.

Michael Jackson, mannen som hela världen har hyllat eller anklagat, de flesta har haft en åsikt om honom. Vad som är sant kanske vi aldrig riktigt kommer att få reda på, men i mina ögon så är han en man vars barndom blev förstörd - så vad han än har gjort (eller inte), kanske det ändå bottnar i den (vilket inte rättfärdigar, men kan ge en intellektuell förståelse).

Musiken som han har spridit har jag tyckt om, jag har egentligen inte brytt mig så mycket om något annat. Inte hur många operationer han gjorde eller om hans barn verkligen genetiskt var hans barn, eller om han var pedofil eller inte. Det har för mig inte funnits på kartan att ondgöra mig över honom, eller att hylla honom. Däremot att lyfta fram hans musik.

Visst har man kunnat skratta åt textrader som "It doesn't matter if you're black or white", med tanke på hans övergång från att vara väldigt mörkhyad till väldigt ljushyad. Men det finns å andra sidan texter (varesig han har skrivit dem själv eller inte, väl framförda av honom) som åtminstone har varit viktiga i mina ögon, till exempel Earthsong och Man in the mirror.

Folk kommer att ha åsikter, kanske kommenterar även jag mer framöver. Hur som helst så önskar jag Michael Jackson att få vila i frid, även om det nog kan ta ett tag till innan stormen kring hans död stillas.