Att bry sig

Bild: www.fotoakuten.se

En gungställning - två gungor, fyra barn. Ett barn i varje gunga. Lillkillen sitter i en gunga och tittar storögt på tjejerna som står och drar i den andra gungan på varsin sida. De visar inte att de själva skulle vilja gunga, de säger inget om det, men de står där och drar samtidigt som flickan på gungan uppenbarligen bara vill gunga och inte snurra eller något annat. Framför allt vill hon INTE att gungan ska bli dragen sidledes. Hon skriker sluta, men tjejerna slutar inte. Hon ropar på mamma, men mamma kommer inte. (Inte en enda mamma syns till på gården.) Hon skriker sluta, igen, med samma resultat som innan.

Jag har sett det på avstånd - promenerandes på cykelvägen som går förbi lekplatsen. När jag är i höjd med den kan jag inte hålla tyst, utan håller en vänlig, kort föreläsning för tjejerna att de ska sluta. De slutar - så länge jag är i närheten. Jag ställer mig en bit bort, lyssnar och tittar. Det är nästan likadant som förut - med skillnaden att de faktiskt lyssnar efter en stund när flickan på gungan säger nej.

Tyvärr är det inte enda gången som jag har sett behov av att det åtminstone finns en vuxen (som bryr sig) i närheten. I "ghetton" som det jag bor i så behövs det engagerade människor, både som engagerar sig i de etniskt svenska barnen och i de med utländsk bakgrund. Och det behövs säkert inte bara i våra områden, jag är ganska säker på att "svenssonområden" också behöver engagerade vuxna - skillnaden är att där är en annan standard med ett annat engagemangsbehov.

Jag hoppas att mina ord om inte annat ingjöt lite extra mod i flickan, mod att säga ifrån. Det var säkert bara ett "test" från de båda andra flickorna. Ett test om hur långt man kan gå innan någon blir ledsen, arg och sårad. Något som alla barn testar på ett eller annat vis, men där vi faktiskt kan vara med och styra upp. Sätter vi inte upp riktlinjer till redan små barn, så blir det så mycket svårare när de blir äldre.