Mörker

Jag läser några rader i en blogg. Texten känns nästan lite uppgiven just där, där den ljusa och varma hemmabubblan konfronteras mot den mörkare omvärlden. Bloggaren ställer sig frågan: Var ska jag hämta ljuset?
Mina tankar förs till det som är mitt ljus, där jag får min kraft. I relationen till den som beskrivs så här, i Johannesevangeliets första, storslagna rader:

I begynnelsen var Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Det är så tryggt och så självklart för mig med Gud. Jag ser också min ljusa bubbla krocka mot den mörka omvärldens bubbla. Och det kan göra mig mycket nedslagen. Men så återfinner jag snart den där tanken, de där orden: Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Det är allt för mig, allt. Halmstrået som jag greppar efter och gång efter gång får tag i.

(Varför det är tryggt och självklart får jag försöka förklara en annan gång.)