Glassplitter, böcker och livet

Jag hittade en nedbrunnen soptunna
förra året. Den får illustrera glas-
splittret! Bild: esbe.

Äntligen kom jag mig för att lägga upp några böcker på Bokbörsen för att se om jag kan lyckas sälja dem den vägen. Så småningom fyller jag nog upp med fler. Min bokhylla behöver utrymmas lite, misstänker jag... Och så även ett antal kartonger. Dessutom kan det vara trevligt att bygga upp ekonomin genom att göra av med saker som man känner att man snubblar över...
Nåja... Just nu ser mitt hem aningen kaosartat ut. Jag hoppas på min Expedit som på något sätt ska monteras under kommande veckor. Kanske på lördag? Vem vet?! Den rymmer förhoppningsvis allt som jag vill ha plats för.

I veckan som gick exploderade min ugnslucka - bokstavligt talat... Glassplitter låg över hela kokvrågolvet och jag stod mitt i explosionen. Slapp på något underligt vis skador och väntar nu på att bostadsföretaget ska komma och göra något åt det hela! Inte för att jag använder ugnen sådär jätteofta, men bara för att det inte går nu så längtar jag efter att kunna använda den... Man saknar inte kon förrän båset är tomt...

Jag pausade Facebook för någon vecka sedan. Att jag inte håller mig från bloggen har nog mest att göra med att jag anser att den inte tar så stor del av min tid. Mitt konstaterande är att friheten från Facebook är enorm! Jag får för mig att göra saker som jag inte fick för mig förut - inte för att jag därför har mer att göra, men istället för att hamna framför Facebook så lägger jag ut böcker på Bokbörsen istället... som exempel. Det är effektivt och jag undrar om jag helt enkelt inte ska lägga ner Facebook helt och låta bli att ersätta det med något annat.

Kontraster

Kära värld... vad är det som händer? I Japan rasar kärnkraftverken ihop och i Libyen går de runt med svenska vapen. Själv har jag firat söndagen med två födelsedagskalas - en treåring och en tjugoåring. Båda två hade noggrant valt ut sina gäster, kändes det som, så jag är glad för båda inbjudningarna! Kontraster!

På det första kalaset önskades Hello Kitty-grejer, pussel och bilar. Och det blev väl just de sakerna också. På det andra kalaset önskades så lite ting som möjligt och gärna gåvor till Läkarmissionen, getter och träd. Kontraster!

Så här i fastetider (ja för de olika kyrkliga traditionerna, främst den Katolska och Ortodoxa, men även de som står som Lutherska "statskyrkor" såsom Svenska kyrkan och Anglikanska kyrkan) när man lite extra ska beakta sin dödlighet, arbeta på sitt andliga liv och tänka på och om möjligt göra något extra för de marginaliserade, då ställs dessa kontraster lite extra mot varandra.

Häromdagen såg jag att någon hade skrivit på sin statusrad på Facebook, där andemeningen var såhär:

Jag har inte tid att ödsla tid att hata dem som hatar mig, jag har fullt upp med att älska dem som älskar mig.

Det är fina ord, men i mina ögon inte tillräckliga. Herren Jesus sade så här:

Älska din nästa.

"Din nästa" är varje annan person i världen. Har du tänkt på det? Även Gahddaffi. Visst är det svårt att dra tanken så långt? Moder Maria Skobtsova, ett helgon i den ortodoxa traditionen, fick dessa ord sagda om sig av sin egen mor:

Min dotter är en sann kristen, för henne existerar varken grek eller jude, utan bara en olycklig människa. Om ni hade varit hotad av någon olycka skulle hon ha hjälpt er också.
(citat ur Den gömda pärlan - Moder Maria Skobtsova av Sergij Hakkel)

En kort stund senare fördes Moder Maria iväg av någon i gestapo, mot en säker död i ett av alla förintelseläger. Men ja, det kan jag säga på det jag har hunnit lära känna henne, hon hade gett Hitler sin sista brödbit om hon sett att han behövde den. Det är sann människokärlek! Det handlar inte om känslor, det handlar om att utan en tanke på egen vinning göra gott för den människa man möter.
Också en kontrast, i dagens värld.

Andra människor

(bilden är ett montage, ansiktet är faktiskt mitt!)

Att möta en annan människa är en utmaning. DN 1 mars 2011 skriver om hur vi hälsar på varandra. Beroende på hur man hälsar så visar man vem som står högst, bland annat. Innan jag läste den artikeln så tänkte jag på att man alltid ska möta varje människa i dess unikhet och behandla den som att den är lika mycket värd som alla andra, hur den än ser på sig själv. Lyfta upp och inte fälla krokben. Alltid. Till och med om man känt sig lite trampad på.

Nu menar jag inte att man ska vara en dörrmatta. Man får säga "När du sa/gjorde så, så sårade du mig. Det är bättre att du gör på ett annat sätt, kanske så här...". Men vem gör så? Om jag gjorde så hälften av alla gånger jag känt mig trampad på, om jag gjorde så och dessutom visade på de fel jag var medveten om att jag själv hade gjort... Ja, vad skulle hända då?

Hur ska det gå att göra världen bättre, när det alltid finns människor som till och med helt medvetet trampar ner andra människor i skiten?
Tack och lov har jag mött ett antal som gör vad de kan för att lyfta upp. Men hur mycket tålamod och ork finns det i världen? Kärleken är inte en känsla, det är en handling.

Klädprojektet

Med 22 dagar kvar till klädprojektets slut (det sedan länge oomnämnda, men som fanns i början av året) så har jag ju bland annat hunnit med att flytta. Jag har dessutom hunnit börja gå ner i vikt, vilket har lett till att jag har gett bort för stora kläder och kunnat börja använda av de kläder jag trodde att jag efter denna månad skulle behöva ge bort. Naturligtvis för att göra nytta någon annanstans. Men nu märker jag att det kanske kommer att göra mycket nytta hos mig.

Dock har jag redan i några omgångar gett bort eller gjort mig av med på annat sätt, så det har väl på ett vis nått sitt mål allaredan. Kläder som jag aldrig använder har fått börja göra nytta hos någon annan.

Vad gör du av dina kläder som du aldrig använder?