Sent i höstas blev jag påmind om en av alla mina bortglömda drömmar. Drömmar som försvann med sorg och kanske ett försök att bli som alla andra verkar vilja att jag ska vara, i stället för att vara den Gud och jag vill att jag ska vara. Det har vaknat något i mig. Ett positivt: "Kan dom så kan jag!" - ingen avund, ingen prestation, bara en liten påminnelse till mig själv om att saker inte alltid behöver vara krångliga om än fyllda av kamp. Såsom livet alltid kommer att vara. För vem vill sitta inlåst i ett rum för alltid och bara laga sina håliga strumpor?
1 kommentar:
Heja!
Nej stoppa strumpor är trist.
Att förändra, förändras och påverka är allra roligast!
Skicka en kommentar