söndag 10 februari 2013

Ispromenad och ensamhet

Var ute på isen i går. So far, so good. Men gjorde en ordentlig vurpa och nu sitter jag har med illamående och lite yrsel. Suck och stön! Jag som aldrig har sådana här problem. Nåväl, det kan vara åldern som tar ut sin rätt... Jag är ju snart 30!

Hur det än är, måste jag ändå snart ut och meka med bilen. Det trodde jag inte att jag någonsin skulle kunna göra! Men jag har i alla fall lärt mig att ta itu med vindrutetorkarna på ett djuparen plan än att bara byta bladen.

Jag läser en bok just nu, Tillsammans är man mindre ensam, där en av huvudpersonerna, Camille, säger att hon i alla fall inte vill gå och lägga sig en dag utan att ha lärt sig något nytt. Det tycker jag låter väldigt klokt. Faktum är att hela den boken ger mig glädje, igenkännande och nya perspektiv på livet. Kanske inte något som man tror om skönlitterära böcker, men man kan nog lära sig något av allt om man bara vill ta till sig det!

Jag har reflekterat mycket över ensamheten som sådan, till syvende och sist så är vi ju ensamma. Det är ingen som kan komma till ens allra innersta. Men man kan vandra tillsammans och låta just stunderna där valen måste göras, vara de mest ensamma (det är i valen som jag tror att man är mest ensam).

Någonstans så är det väl just detta som också denna bok speglar och kanske var det därför jag föll för titeln. Jag har hittills inte blivit besviken. Den har gett många goda stunder hittills!

2 kommentarer:

Mångmamma sa...

Åh, den boken gillade jag skarpt. Läste den för något år sen - eller två!?

Mångmamma sa...

Sv: Det är inte så svårt att alltid ha det i åtanke heller, att andra kan ha det svårare och tyngre.
Min mamma fyller 66 idag och har i bästa fall några månader kvar innan cancern tar henne.
Tack och kram