Reflektioner över det onda och det goda

Solnedgång över Öresund.
bild: esbe

Det är svårt att förklara varför jag inte är glad, när det till synes inte finns något att vara ledsen över. Jag kan inte ens skylla på att jag är sådan som person, eftersom alla runtomkring mig vittnar om något annat och ibland tycker jag mig se det själv - även om jag upplever mig själv som otrevlig och taggig. Alla som inte känner mig minns mig för mitt skratt och min ständiga glädje. Men de vet nog inte vilken liten och ledsen tjej det gömmer sig där inne, även om hon på det hela taget börjat bli lite gladare. Det gör fortfarande ont.

När jag som vuxen ser och förstår vad som hänt med en liten tjej, som föddes ungefär när jag nästan kunde skaka av mig mina plågoandar (även om de ibland sitter hårt i minnet så finns de åtminstone inte kvar i min livssfär) så gör det ont i mig att hon råkat ut för det som ingen ska behöva råka ut för! Samhället har inte blivit bättre, vuxna har inte blivit tydligare på att dra gränser och ingen ser varken den mobbade eller mobbarna. För ingen har tid!

13-åringar ska inte hoppa framför tåget, 16-åringar ska inte hänga sig på skoltoaletten och ändå så är det just detta som händer. Och varför? I 13-åringens fall så finns det fruktansvärda ord uttryckta på nätet av jämnåriga, något som man kanske inte har menat egentligen eller inte hade vågat säga om man stått öga mot öga med henne, hon har dessutom blivit psykad och en massa andra hemskheter som det verkar av en trettio år äldre man. 16-åringen mådde dåligt, men skolsköterskan som såg det gjorde inget, skolpsykologen som fått varningssignaler gjorde inget och ingen sa något till föräldrarna heller om uppsatsen som handlade om självmord.

Dessa två tjejer och många andra kommer inte igen att få se solnedgången i vår värld, förhoppningsvis finns det en ännu vackrare solnedgång där de är nu. Men det är ingen tröst för föräldrar och vänner, för de ville ju ha dem här.

Och kanske är det därför som jag inte är glad. För jag vet... Jag vet vad det innebär med elaka ord, utfrysningar och till och med mordhot på nätet (tack och lov har jag sluppit sexuella trakasserier, som är nog så illa, och värre ting). Och det sitter kvar inuti. Det sitter kvar i alla mina livsdagar och jag kan bara slåss mot det som gör ont i mig, för att det ska göra mindre ont och slåss för alla andra som det gör ont i, att de ska slippa sina plågoandar: men jag vet inte hur jag ska göra det och DET plågar mig. För jag vill inte se något enda barn fara illa och ändå är det detta som händer, gång, på gång, på gång.

Så länge plågoandarna är skolbarn, så vill jag slåss för dem också. Det kommer en dag när man själv måste ta ansvar för sina handlingar, men först så handlar det om vilka vuxna som finns runtomkring och är förebilder.

Men vi måste komma ihåg att ljuset lyser upp mörkret och aldrig låta vår värld förfalla till ingenting. Nej, mina vänner, vi måste styra upp den här världen nu. Jag vet inte hur vi gör det, men vi måste sätta stopp på den vidtagande ondskan bland våra barn och gjuta mod i dem som finns runtom dem!