måndag 31 juli 2017

Mammagrupper och matning

Anna-Karin kommenterade i mitt inlägg om sonens första tre månader att mamma-grupper på nätet nog kan vara ett bra sätt att finna stöd. Jag kan inget annat än att hålla med, men man får verkligen sålla vad man tar åt sig och försöka tänka på vad man själv skriver.
     Det svåraste ämnet är nog hur man matar sitt barn. Folk är alldeles galna, antingen gäller bara ersättning eller så gäller bara amning, man tänker inte på dem som hamnar emellan. Oavsett orsak (dock ligger okunnig hjälp på BB/BVC tyvärr till grund för många missförstånd som gör att amningen faller bort även för den som vill). Jag är säkert inte bäst på att vara neutral, trots att vi tillhör dem som hamnade emellan. Jag kan inte komma ifrån tanken på att bröstmjölk är det naturliga (oavsett om man ammar eller pumpar). Det spelar ingen som helst roll hur bra ersättningen blivit i förhållande till för 30 år sedan, de flesta bebisar får ändå kass mage av den.
     Jag kan heller inte komma ifrån tanken på vad jag borde ha orkat mer. Att läsa på, att kämpa för, att lita på mammamagen. Men vad gör man när orken är slut? Vad gör man när livet känns som en ständig dimma som bara lättar då och då? Ibland kommer svaret i de där grupperna, allt det som känns som att man fått kunskap om för sent kan man ge till någon annan i tid. Man finner nya vänner. Hittar gamla bekantskaper. Det dyker upp saker att engagera sig i, som omvandlar hela ens värld, som gör ens egen sorg lite mer uthärdlig.
     Jag vet inte hur många gånger som jag har känt att mammorna i de där grupperna väljer att gräva ner sin sorg under ilska, under argument om hur mycket bättre flaska är än bröst, att pappa och barn får en närmare relation och så vidare. Och att vi ska vara glada att vi bor i väst för här är det så enkelt att ordna matningen om det uppstår några problem.
     För min del tycker jag att det är sorgligt att lösningen i väst fortfarande (eller har blivit... för vissa saker åtgärdades förr som verkar glömda nu) är ersättning och inte att snabbt som ögat hitta vad felet är så att mamma och barn kan få en bra amningsstart. Ja! Det finns gånger när det faktiskt inte går att amma och då är ersättning fantastiskt, oavsett varför man inte kan/vill amma. Men när lösningen hänger på okunnig vårdpersonal, bristande resurser till ideella organisationer, ovilja hos vården att lyssna på föräldrarna som sägs känna sitt barn... (Mammamagen, igen.)
     Och så de där grupperna där man hittar sina stjärnor, där folk vet bäst, där folk bara kan sin egen värld och glömmer att det finns många sätt att se, där kunskapen finns, frågorna, sorgen, hoppet och glädjen. Jo, de är bra. De upplyser. Det finns alltid någon som kan reda ut tillvaron. Man behöver inte bo i samma by längre för att hitta någon som kan hjälpa en att förstå vad som gått snett eller bra, förstås.

2 kommentarer:

Unknown sa...

Det är tråkigt att det alltid ska vara så för eller emot jämt. Man får nog vara beredd på att strida för det som känns rätt i magen, oviljan från vård och omsorg beror nog mest på att det fattas pengar. Fortsätter man på sin linje brukar man kunna få bra hjälp till slut. Men att ständigt kämpa tar ut sin rätt
❤️

Esbe sa...

Ja, men ibland kommer ljusen i tunneln och man orkar lite till!
Tack ❤