Luther fascinerar mig. Jag har förvisso min största erfarenhet av honom via filmen med dito namn, men skådespelaren lyckas förmedla något som jag hoppas är så nära Luther man kan komma utan att vara Luther själv. Kanske var skådespelaren mer Luther än vad Luther själv lyckades med. (Här kan man ju också fundera över Chaplins försök att härma sig själv i någon Chaplin-look-alike-och-härma-tävling totalmisslyckades... Åtminstone så vann han inte.)
När Luther (från och med nu syftar jag till filmens Luther) kastar sig av och an i sitt lilla munkrum frustrerad på livet, Gud och djävulen så speglas något som jag själv kan känna river inom mig mellan varven. Ibland syns det nog också utanpå, men jag brukar inte visa det för folk utan håller mig på rummet eller i skogen när frustrationen river som värst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar