Hela mailet sa: "Du håller ju inte på med något vettigt alls." Insidan fick något slags panikskräck-aktigt över sig, jag funderade på vad jag skulle göra, efter två tiondelssekund så visste jag: "Jag ringer min vän." Det var det bästa jag kunde göra, för vi pratade i en timme och kom som vanligt fram till en massa klokheter, men framför allt så visste jag med ens att jag gör något vettigt. (Här kan man väl säga att jag insåg att pratar jag inte med någon nu så blir det grubblerier i stället för goda tankar i flera dygn.)
Det mailet egentligen sa var att jag måste "bli någonting". Det var det jag ville komma åt.
Vad innebär det att "vara någonting"? Är det att ha en yrkestitel? Är man ingenting annars? En nollmarkering i samhällets ytterkant? En blodsugande igel på andras surt förvärvade, skattade pengar? En pantburkssamlande studerande fattiglapp utan något värde mer än femitoöringen som ölburken råkar vara värd?
Sorry folks! I'M NOT BUYING IT!
(Och inte får jag era skattepengar heller för tillfället - någon gång i min ungdom fick jag bostadsbidrag men tvingades betala tillbaka det, så ni kan inte beskylla mig för någonting.)
Jag är något. Jag är någon. Jag är älskad, jag är Guds barn. Du är något också, och någon. Whether you like it or not. Det är bara i Kärleken (Gud) som jag kan vara något, utan Kärleken så är jag ingenting, en skrällande symbal för att citera den kända texten i 1 Korinthierbrevet kapitel 13. Jag kan inget annat tro, än att Gud har skapat den här världen och därmed mig (och övriga). I Guds ögon är jag ALLTID någon, varesig jag vänder mitt ansikte mot honom eller bort från honom. Varesig jag orkar be, eller inte orkar. Varesig jag tror på bönens kraft, eller inte.
Jag är någon. Du också.
Jag vet fortfarande inte vad jag ska svara på det där mailet. Men jag vet det, tids nog. Tills tid är får svaret vänta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar