Jag ringde ganska nyss till en av mina tre fastrar. Hon och jag pratar INTE ofta i telefon. Har det hänt tre gånger på snart 25 år? Med lite god vilja så kan jag tänka mig det. Alla hör att det inte är något vanligt förekommande, men det blir visst bra när det blir. Jag behöver hur som helst öva upp min spontanitet och det är ju bra att öva på folk som uppenbarligen blir glada och överraskade. Det är nog lättare att ta smällarna (á la "jag har inte tid just nu" eller värre...) när de kommer.
Nu får jag väl i ärlighetens namn erkänna att detta var ett planerat samtal som jag skjutit på i två dagar - för det är läskigt att göra saker som man gör mycket sällan. Jag erkänner: Jag har en viss telefonfobi och tror dessutom att en stor del av mänskligheten tycker illa om mig (även om flera har förnekat detta). Det är väl skador man får av både sina egna och andras ordval och reaktioner på dito.
Nåväl: Jag och min faster pratade en stund och hon fick även mitt nummer så nu kanske vi blir bättre på att prata med varandra? Jag vill i alla fall ha en bättre relation till mina släktingar innan saker i livet blir allt för förändrade. För både dem och mig - även om förändringar också är bra. Risken finns ju att man inte känner igen varandra, kanske inte utseendemässigt men på insidan.
Jag ska på mitt andra kusinbarns dop den 29 mars har jag tänkt i alla fall! Det, om något, ska bli roligt!
Presens indikativ aktivum av omikron-verben, här illustrerat med paidevo som betyder uppfostra:
1 sg Paidevo
2 sg Paideveis
3 sg Paidevei
1 pl Paidevomen
2 pl Paidevete
3 pl Paidevosi(n)
Nån som opponerar sig?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar