Jag har just börjat fundera över varför jag tror. Inte ATT alltså, utan VARFÖR. Kanske det har med min väns tvivel att göra eller så är det bara så att de där funderingarna kommer till en ibland. Själv har jag inget problem med att se en Gud i denna värld (inte för närvarande i alla fall och inte sedan lång tid tillbaka). Problemen ligger inte i huruvida Gud är god eller inte heller, jag är helt viss om att den Gud jag är säker på finns är god och rättvis, hur orättvist saker och ting än ter sig. För det jag inte förstår nu, det ska jag förstå när jag en dag står ansikte mot ansikte med Gud. Låt oss nu ändra alla jag till vi, för jag tror att många kommer att möta Guds ansikte samtidigt som mig.
En gång kunde nog också jag ha lämnat Gud för att aldig återvända, men jag kom fram till att jag måste bestämma mig och jag tog Gud till hjälp: Han fick ett år att bevisa sin existens (jag använde det året att fokusera på att ge honom chansen att visa mig - i vardagens hets och stress är det lätt att missa sådant som är uppenbart Gud). Jag visste att det var ett avgörande där, jag kunde inte leva ljummen. Det är bättre att vara varm eller kall, i mina ögon, det är lättare att hitta kläder som ger rätt ventilation.
Men jag har ännu inte nått den biten varför jag tror. Kanske är det för att tron inte går att fånga in i en liten tändsticksask. Det är inte en enda sak som påverkar den. Kanske är det enklaste svaret ändå att jag tror för att jag måste tro - jag har inte längre något alternativ. Utan tron är jag ingenting, ett tomt skal... En skrällande cymbal - fast det var man visst om man saknar kärlek... Är tron lika med kärlek? Jag tror absolut att man kan få än mer kärlek än den man redan har genom att tro. Tror man att det finns en kärleksfull Gud som längtar efter gemenskap med människorna, så ser man nog på sina medmänniskor på ett annat sätt. Kanske...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar