fredag 13 februari 2009

Sundhet

Jag vill inte bli som min mamma som slängde allt (men hon har i alla fall blivit bättre på att tänka efter en gång till innan hon slänger), men inte heller som min faster som sparar allt (men hon har i alla fall blivit bättre på att göra sig av med saker).
Jag vill inte vara bunden till saker för att det är minnen i dem, men jag vill inte slänga ut dem bara för att inte bli bunden till dem på grund av minnena.

Jag vill kunna vara sund i mitt ägande, för i vetskapen så är det bara Gud som spelar roll och Gud är inte minnessaker och bra-att-ha-grejer. Gud är, som jag sa igår, den som bryr sig om mig i vardagen. Jag ska inte behöva oroa mig för kläder, saker, pengar. Han ser till att jag har det jag behöver.

Vill man så kan man börja diskutera vad behov är. Ibland kanske behovet ligger i att man behöver få ta det lugnt, njuta och ha lite vardagslyx. Då ser Gud till att jag får just det, via ett garn som jag hittar i en andrahandsaffär, en maträtt jag blir bjuden på eller vad det nu annars kan vara.

En av Guds senste små lustigheter var fleecetröjan som jag fick av min faster. Den går i samma färger som muddarna jag har virkat (se bild i vänsterspalten), och ärmarna är lite lite korta på fleecen... Tänk vilken omsorg att jag redan hade muddar till den!

2 kommentarer:

Lindis sa...

Jag sparade på precis allt förut och hade ett väldigt rörigt hem men sen började jag göra mig av för mycket men nu har jag hittat balansen.. Kram

Maria sa...

Hej!
SKönt att känna att det finns någon som ordnar det för sig, så att allt blir till det bästa!
Tack för babuscka, matroiska info!