tisdag 5 januari 2010

Medmänsklighet

Jag sitter på en länsbuss till min födelseort. Jag konstaterar att redan när jag kliver på bussen i stan så är den nästan proppfull, nåja, allt är relativt. Det sitter en svensk på varje 2-säte. Ungefär, vissa sitter två, men då är det antagligen par. Själv sätter jag mig på ett ensamt säte, eftersom jag då hamnar bredvid min stora packning.

Det sitter en ung familj i mitten av bussen; mamma, pappa och en 2-åring. Det är händelsen kring dem som detta inlägg handlar om. Barnet kräks. Då tänker man ju att någon enda faktiskt ska fråga om det går att hjälpa dem på något vis, kanske: "Har ni papper, annars har jag ett paket näsdukar här." Men nej, antingen så stirrar folk, eller tittar bort. Och jag tänker att någon reser sig nog snart och frågar, den någon är jag.

Att råka ut för något, där alla tittar på en, är inte så lätt. Det blir lite mindre jobbigt, många gånger, om någon faktiskt visar att den bryr sig. Kommer med lite papper, eller en extra plastpåse till gosedjuret och andra saker som blivit ofräscha.

Antagligen är det så att människor inte vet hur man gör. Måste man därför låtsas som att det regnar, trots att barnet gråter förtvivlat och att föräldrarna ser ut att känna sig maktlösa. (Även om de ganska snabbt finner sig och en medhavd toarulle.) Jag vet inte heller hur man gör, vad man säger, eller hur de kommer att reagera. Men jag vet att de allra flesta faktiskt blir glada för att man bryr sig, trots vårt sköt-dig-själv-samhälle.

Jag är helt klart för pay-it-forward-varianten. Fast man ska ju inte behöva uttala det. Det ska bara vara så! Vi ska väl hjälpa varandra, inte sant? I stort och smått!

Låt detta bli ett år när vi bryr oss om varandra, inte bara familj och vänner utan också dem vi möter på stan. Ge bort ett leende, köp en kaffe åt den som ser ut att inte ha råd själv, ge bort en krona (eller tjugo) till den framför dig i kassan när det saknas för den.

Det du gör för någon av dessa mina minsta, det gör du för mig, sa Jesus. Du kanske inte tror på Jesus, men du kanske hoppas på en bättre värld. Varsågod - Jesus talade om hur vi ska göra.

3 kommentarer:

Ankie sa...

Vilket bra inlägg. En riktig tankeställare. Länkade den till min blogg. Hoppas du inte har nåt emot det. Säg till annars så tar jag bort den.

Ing-Marie i Säter sa...

Jag skulle naturligtvis sagt eller gjort något. Vet hur pinsamt det kan kännas eller jobbigt vid dylika händelser. Jag som är en blyg person egentligen tar gärna kontakt när jag reser själv. Säger något till en bänkgranne i buss eller tåg. Oftast blir det ett tevligt samtal. Man märker snabbt om den andre vill prata eller ej.
Men så typiskt att sätta sig en och en på alla säten. Det skulle nog jag också göra för det är skönt att vara ifred också när man har familj och äntligen är för sig själv. Med händelsen du berättade om skulle man vilja sett vad varje människa tänkte.

Esbe sa...

Ankie: Så roligt! Blir bara glad för att du länkar!

Ing-Marie: Kanske flera tänkte som jag, men inte vågade göra något (av vilken anledning det än månde vara), sedan kan man väl bara gissa sig till vad andra tyckte!