Utan shopping stannar samhället?

Med tanke på Anna Levins inlägg (=svar på ett mail) om shopping, så tänkte jag dela lite av mina tankar utifrån det hon skriver och den fråga som hon har fått.

För att samhället ska fungera så måste vi shoppa! Det är ett intressant påstående. Vilken är din första reaktion? Är du för eller emot?

För min del så är jag skeptisk. Inte måste vi väl shoppa och överkonsumera? Varför ska vi få i gång den karusell som äntligen har stannat av (även om inte julhandeln vittnat om detta)? Samhället har fungerat utan överkonsumtion förr, det borde kunna fungera även nu. Är inte dagens ekonomiska kris grundad på en konsumtion över tillgångar? Lån som människor inte har råd att betala tillbaka. Pengar som människor har använt, trots att de egentligen inte har dem.

Vi har naturligtvis alla våra orsaker till att vi gör som vi gör med vår ekonomi. Men jag tycker att det är (nästintill, för det finns alltid undantag) oförsvarbart när det kommer till julklappar och tingestar i största allmänhet. Behöver man ta ett lån, ska det vara till något vettigt, något som blir en investering. Men helst ska man ha byggt upp en buffert, så att man aldrig behöver skuldsätta sig.

De allra flesta kan spara (återigen: det finns naturligtvis undantag) pengar. Man behöver inte köpa märkeskläder (och måste man, så kanske det går att hitta i en andrahandsaffär). Man behöver inte ha senaste varianten av platt-tv, och definitivt inte fler än en. (Man får lära sig att samsas om tv-dosan!) Egentligen så behöver man ju inte ens ha tv, så behöver man inte göra fel med licensen. Man kan leva gott och vara uppdaterad utan.

Men hur får samhället in pengar? Faktum är att om vi sparar pengar, så att vi kan konsumera på ett bra sätt (t ex köpa en dator med helt egna pengar) så minskar med största sannolikhet personliga konkurser, mindre med pengar måste ut från Försörjningsstöd och med andra ord kan mindre pengar tilldelas den instansen (eller så blir den åtminstone mindre trängd).

Bryr vi oss om varandra, i stället för att bry oss om saker, ser vi den som är ensam... Då bygger vi upp en social hälsa, betydligt bättre än den vi har nu. För många människor behöver ofta mer tröst än vad de behöver vård. En tröst som kanske inte behövs lika mycket om de har människor runtomkring sig som bryr sig om. Så vad händer? Vården blir mindre trängd, och pengarna räcker bättre till där.

Ska jag fortsätta?