Jag var den enda etniska svensken i kyrkan idag (så vitt jag såg, men om det hade varit någon mer där hade jag nog lagt märke till det). En upplevelse! Blev väl omhändertagen från första till sista steget i byggnaden. Sådant gillas skarpt! "Du måste komma varje söndag när du är här i sommar!" var den ena trevliga kvinnans kommentar. Så rar. "Absolut!" sa jag, men tänkte att det måste bli om jag orkar.
Dessutom tyckte de kvinnor som jag pratade med att jag var modig som gick dit alldeles ensam. Men sanningen att säga: Jag har alltid känt en dragning till den stora byggnaden och nu har jag en anledning större än någonsin förr att ta mig dit. För även om jag älskar de sammanhang jag kommer ifrån, så inser jag att just nu är det inte platsen jag bör vara på. Jag bör vara på den plats där jag lär mig saker från den kyrkliga tradition som varit med och lagt grunden för alla andra kyrkliga traditioner (för/tillsammans med den Katolska kyrkan såväl som för den Lutherska kyrkan och alla därefter komna/kommande).
Kyrkan ger kraft och vila, även de gånger man inte förstår mer än "amin" (amen) och "mor" (helige/sankt, uttal: /måår/) och kan skymta något som påminner om grekiskans "Kyrie eleison" (Herre, förbarma dig). Så upplever jag det. Och många med mig. Ger jag min tid åt Gud, ger Gud något tillbaka till mig. Förutom allt det som Han ger i vilket fall, ty Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. (Matt 5:45)
2 kommentarer:
Jag gillar din initiativförmåga och inre styrka.
Att leva är ju som bekant att lära!
Så är det! :)
Skicka en kommentar