Charlie är en nygammal vän

För några veckor sedan var jag på ett föredag som hölls av Charlie Söderberg. Det ingav mig mod att ta tag i en sak som har legat och gnagt i mig (var bara tvungen att hålla konferens med min syster i telefonen en tusende gång efter det... sedan tog jag tag i allt!).

På det föredraget så uppmärksammade Charlie sådant som de flesta har i sitt medvetande att det är värt att tänka på, men kanske inte engagerar sig så mycket i (tyvärr). Bland annat så påminde han om att även passiva inomster är inkomster. (Till exempel räntan på bankkontot.) Något som jag egentligen haft länge i bakhuvudet, så jag började titta runt bland mina konton. Räntan på sparkontot ger mig nästan en femtilapp extra i månaden! Nåja... det gjorde den ända tills jag var tvungen att nalla av pengarna (vilket jag har räknat med att jag kommer att behöva göra).

Faktum är, att min snäva ekonomi till trots så ser jag att jag i alla fall har något enda litet som ökar en aning. Det är inga stora förtjänster, men det är i alla fall något. Därför blir jag mer och mer bestämd över att även pengar som jag får rakt i handen åtminstone ska sättas in på ICA-kortet under tiden som jag inte använder dem. Något öre extra blir det och hundra ören är en krona.

Nåväl. Jag har blivit inspirerad av Charlie många gånger via Lyxfällan. Visst har jag också reagerat på folks sätt att hantera pengar. VAR FINNS ansvarstagandet?

För egen del kanske jag tar FÖR MYCKET ansvar. Det är inte alltid så lätt att unna sig själv det där extra (och då menar jag inte en godispåse, utan att spara ihop till, och göra, roliga saker).

Hur som helst. För en gångs skull gör jag något jag vill för mina hårt ihopsparade pengar. Jag går en utbildning som jag tror kommer att ge mig en bra grund för återstoden av livet. Kommen till utbildningen har jag fått börja lära känna fina människor, både bland medstuderande och lärare. Och det är värt varenda krona, varenda tår och varenda kamp! För inte är det alltid lätt, men vem katten sa att det skulle vara det?