Nattliga tankar kring 22 juli 2011

Den vackraste av tider kan i ett trollslag
bli något helt annat... Bild: Esbe

Det känns som att jag har varit tyst i en evighet och mitt första blogginlägg efter Stora fastan blir kanske inte det mest upplyftande som man har läst här i bloggen.

När jag tänkte dricka mitt kvällste bestämde jag mig för att låta SvtPlay bli mitt sällskap och jag snubblade över en BBC-dokumentär om händelserna i Norge den 22 juli (rätta mig om jag har fel!) förra året. Jag bestämde mig för att få händelserna ur ett dokumentärperspektiv, för att bygga på minnet från den dagen när jag satt och följde hela förloppet - från sprängningen i centrala Oslo till massakern på Utöya - från en tidningsredaktion och därmed redaktörers och reportrars perspektiv.

Jag minns att även jag fylldes av skräck, men först efter en ganska lång chock (ni vet, det är först när chocken släpper som man gråter). Det tog några timmar innan jag verkligen fattade vad som hade hänt (om jag nu någonsin verkligen kan fatta det) och jag kollade systematiskt runt med mina Norge-anknutna kompisar, både dem jag trodde mig ha här i Sverige och dem som jag visste var i Norge. Mina vänner var, tack och lov, okej - men många andra gick det som vi vet mycket sämre för.

Ett ljus för alla dem som förlorade
sitt liv, sitt barn, sin vän. Bild: Esbe

Fruktansvärda, fruktansvärda händelse! Den som påminner oss om hur otroligt trygga vi är, men hur otroligt snabbt allt kan vända. Och tyvärr så är det först när något sådant här händer som vi ser hur systemen fungerar. Hur är förberedelserna kring katastrofhändelser? Polisen i Norge hade inte en helt perfekt helikopter för gruppförflyttningar - vad hade hänt om de hade haft det? Vi var dåligt förberedda inför tsunamikatastrofen... Och ändå: hur mycket man än borde vara förberedd, hur ska man kunna tänka ut alla tänkbara risker och situationer som kan uppstå? Vad gör man med alla de otänkbara som dyker upp och all kritik?

Jag lider med de stackars människor som har blivit offer i Norge, kanske för att hjälpen inte kom tidigare (sådant kan vi inte veta). Men jag lider också med beslutsfattarna, de som borde ha haft allt klart och förberett. De var nog förberedda inför något annat, något som vi kanske aldrig får veta.

Här finner du dokumentären.