fredag 25 maj 2012

Vår tids bikt

Internet och massmedia över lag har blivit vår tids bikt och själavård, som jag upplever det när jag ser mig omkring. Är detta bra? Låt oss göra en lätt analys: I tidningar och på bloggar vräks det ut om hur fel man själv har gjort (eller ännu värre: någon annan) i den ena eller andra frågan, eller så handlar det om hur dåligt man mår på grunda av det ena eller det andra. Det skulle kunna vara hur positivt som helst (inte när man pratar om andra, men när man pratar om och utifrån sig själv) man får dels göra sig av med sin smärta inombords, både i de faktiska fel man gjort samt i möjligheten att dela sina (traumatiska) upplevelser med andra, som med största sannolikhet kommer att känna igen sig i det som berättas. Man får helt enkelt bearbeta saker.

Ibland så längtar man efter att berätta om att man skäms för
något.
bild: esbe
Men baksidan då? Vad händer när människor som inte har empati för den som sörjer något och förståelse för att man kan göra fel men verkligen vill ändra sig möter allt detta. Uppstår det då inte högmod i dem? Blir det inte väldigt tydligt vilket högmod som författaren bär på när den vräker ur sig det ena eller andra om andra människor? Blir det inte en ton av att "jag är mycket bättre än en viss person" om jag tydligt rackar ner på någon?

Inom de första hundra åren gjorde man sin bikt inför hela församlingen, men ganska snart så ändrades det till att bara vara inför prästen. Dels för att det kanske kunde bli lite "show of" av det hela, dels för att andra kan vara väldigt elaka. (vi vet väl alla hur lätt rykten sprids, vare sig vi själva är med och sprider dem eller inte)

Min personliga åsikt är att det inte är vettigt att dela alltför mycket alltför öppet med alltför många människor. Det riskerar att leda till prestationsångest hos sig själv och/eller hos andra, om man inte gör det på rätt sätt. Och att komma på hur man gör saker på rätt sätt, det är inte så enkelt. Det är en del av livet, en del av mödan som gör vägen värd.

1 kommentar:

jenny sa...

det allra svåraste och största tycker jag är alla barn som hängs ut av sina föräldrar.
de saker vi lägger ut kommer alltid finnas där, alltid!
jag visar inte astrids ansikte och kommer inte visa alfreds heller nu när han inte längre är spädbarn av respekt för dem. man vet aldrig vart bilderna hamnar och det känns inte rätt.
tycker att fler vuxna föräldrar borde ta sitt ansvar och inte utsätta sina barn för denna hysteri i bloggosfären.
kram