Vänd ansiktet mot solen!

bild: esbe

I morgon tänker jag göra vägen mot barndomsstaden farlig ett tag! Jajemän! Jag tar bilen och sticker några dagar. Det hade jag inte vågat göra för ett år sedan, men efter mycket bestämd behandling av mina många konstiga rädslor så har någon skuffat mig så pass långt att jag plötsligt både tar bilen, tackar ja till föreläsningar och håller på att avsluta en uppsats som stundom (ungefär 90 % av tiden) nästan ger mig magsår av nervositet! (Dumt! För biter man bara ihop och kliver över tröskeln så flyter det på riktigt bra - men då är det i stället svårt att sluta!)

Ibland ter sig livet faktiskt ganska svårt och trist och den behandling som jag nu plötsligt får från så många håll, kanske mest från mig själv (eftersom jag tillåter det) ger mig en plats att växa på och jag ser det med egna ögon. Ändå skräms jag ibland av det. För även om det är bra saker, så är det okända alltid skrämmande - men man jag får inte ge upp och får försöka se det skrämmande mer som spännande, det finns mycket att upptäcka!

Jag blir sällan så här personlig för det är lite farligt i min värld. Men nu försöker jag sträcka mig mot ljuset och blomma ut och jag tror att det fastnar lite bättre i mig om jag skriver ner det och jag vill gärna gå hand i hand med fler. För nog tror jag att ni finns där ute? Ni som försöker vända era ansikten mot solen och lämna mörkret bakom er!