Friden

Varje gång som jag har gjort klart något till exempel städat hela lägenheten eller diskat färdigt precis all disk, så känner jag Emil i Lönnebergas sång växa inom mig... "Nu haver, jag haspat, nu haver jag haspat precis överallt!". Ni vet när Emil haspar in sin far på dass och han ligger förkyld i flera dagar efteråt?
Den där känslan, precis innan man inser att det blev fel, när man är förnöjd över det man klarat av. Så känner jag och hade Emil varit en verklig person så hade det nog varit något liknande som han hade känt. En form av lättnad.

Lättnad är något helt fantastiskt. Den kommer kanske enklast när vi har haft något att kämpa med, när vi har studerat flitigt och klarat av tentan eller när terminen är slut och vi känner att ytterligare något har fullföljts. Eller en höstdag med hög luft och klarblå himmel, med röda och gula löv spelandes för vinden, fåglarnas avskedssånger och friheten som ligger i det. Eller vårens fågelkvitter, när övervintrarna gläds över livets ankomst och flyttfåglarna kommer tillbaka, när jorden börjar släppa ifrån sig sin vinterkappa och den blöta doften får en att längta efter att få se alla nya växter spira...

Allt detta samlas upp i detta enda: När jag är i den punkten av total frid, vad orsaken än må vara, så vet jag vem jag är. På något vis är jag och världen ett. Människor jag möter och vackra saker som händer blir så tydligt avtryck av något större än vad jag kan förstå. Även jag själv. Den känslan längtar jag efter att få behålla, men den flyr så snabbt sin väg. Och det blir ett nytt strävande, en ny kamp - fast ändå samma: Viljan att uppleva en enhet med alla och allt runtomkring, utan att förlora den jag själv är.