Ryska kyrkan och jag i liturgiska funderingar

Kyrka i Tjelyjabinsk hösten 2000.
Bild: esbe.

Arbetar just nu med min examination inom ortodox teologi och tradition. Det sista steget handlar om liturgiskt språk och jag googlar runt lite för att få några nya uppslag. Tydligen började ortodoxa kyrkan i Ryssland fundera på en reform i det liturgiska språket redan 2011. Antagligen tidigare. Patriark Kirill har nu påpekat detta ytterligare en gång i början av denna månad. Egentligen får jag inte ut så mycket om dessa processer av två korta internetartiklar, men det är ändå intressant.

Det liturgiska språket i ortodoxa kyrkan i Ryssland (och i de flesta slaviska ortodoxa kyrkor) är kyrkoslaviska. Inte speciellt likt de slaviska språk som talas idag, man förstår långt ifrån allt även om man kan något av de slaviska språken. Men man har använt detta genom århundradena, ända sedan Metodios och Kyrillos började arbeta med språket på 800-talet.

Det är typiskt religiösa språk att "frysa" och inte följa med i tiden. Vad ska man tänka om detta? Å ena sidan binder det samman människor kulturellt, religiöst och socialt, å andra sidan kan det skapa glipor. Människor förstår mindre och mindre av det som sägs, förhoppningsvis kan prästerskapet språken så väl att de vet vad de säger. Men vad spelar det för roll om prästerskapet kan språket, om de tappar människorna vilket risken är nu.

Hur gör man för att förenkla språket utan att göra brott mot traditionen, som kan vara lika viktig som Traditionen? (Tradition med stort "T" handlar om själva tron, enkelt beskrivet, medan traditionen med litet "t" handlar om de folkliga traditionerna.)