I rörelse

Ja, det är jag. I rörelse. Själsligen, andligen, kroppsligen. Tänkte för en stund att "nu ska jag vara stilla". Det har jag ju fått. I ungefär ett halvår. Livet förändras! Lite nya tider stundar.

Eller... lite var ju ett ord i underdrift! På ett sätt är jag samma person före såväl som efter påsk, men något har skett. Och hela mitt livs drömmar verkar stakas ut alltmer tydligt. Jag känner att jag inte kan yppa något närmare ännu.

Igen ställs jag inför de där frågorna: Vad är det egentligen som jag behöver? Vad är det egentligen som jag vill ha? Och jag försöker släppa taget om vissa saker, men inser att det inte riktigt går. Ibland känns det som ett misslyckande, ibland så tänker jag "okej, om ett år så går det nog" och lägger ner dem i en kartong och ställer den i källaren. (Och ja, jag går igenom kartongerna mellan varven och är brutalt ärlig med mig själv när jag gör det.)

En vän sa att det viktigaste är att få bort högmodet, om man till sist står där utan tak över huvudet (observera att det ska vara självvalt för att försöka ha en så nära relation till Gud som möjligt och inte påtvingat pga omständigheter av diverse ekonomiska problem uppkomna av vilken orsak det än månde vara) så är det det viktigaste att få bort högmodet! Jag berördes av de orden, för jag vet hur ärligt menade de var. Jag håller faktiskt med om dem.

Man är ingenting om man saknar kärlek! (1 Korinthierbrevet kapitel 13) Bort med högmod, bort med allt som stör relationen till Gud och därmed relationen till nästan!

Vad är frihet? Vad är den sanna friheten? Massor av pengar och saker låser mer än släpper fri. Tänk efter själv: Om du skulle ha ett hus fullt av värdefulla saker, skulle du inte ha en liten gnagande oro att någon kanske kommer och tar allt? Eller att huset brinner ner när du är bortrest? Visst springer du väl några extra gånger och kollar allt om du är borta längre än en dag?

Lev i världen! Lev inte av den! Ord som tåls att tänkas på... Vad tänker ni när ni hör dem?