Dagen har verkligen varierat i mitt inre. Lustfylld, modfälld om vartannat. Någon som betyder väldigt mycket för mig lämnade jordelivet för två veckor sedan och det sjunker liksom in i sjok. Och det gör ont. Glädjen finns i mitt liv genom min son i allra första hand, min man, naturen och trädgården. Och genom släkten och vännerna förstås. Och därav skiftningarna. För något år sedan hade allt varit ganska grått. Jag hade inte kunnat se en anledning till världens fortgång, men nu har jag inte många argument mot. Nej, egentligen inget.
Glädjen över att sonen lyckligt kryper iväg över sand, grus och gräs, river upp småsten som han kastar i mina sådder med en pillimarisk min... Och glädjen över att potarisblasten plötsligt exploderat så jag inser att det finns rejält med trädgårdsjobb att ta tag i.... Bondbönorna som verkar ta sig fint i pallkragen... Och hasseln som klarade vintern! Då tänker jag att den jag saknar så mycket just nu nog tittar på oss från himlen och ler och skrattar. Kanske kommer den fina människan till sonen i drömmen och säger "Hej på're!". Och trots klumpen i halsen så finns också ett leende i hjärtat. Jag önskar bara att jag hade fått visa mitt paradis för denna människa när vi levde på jorden samtidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar