Att möta en annan människa är en utmaning. DN 1 mars 2011 skriver om hur vi hälsar på varandra. Beroende på hur man hälsar så visar man vem som står högst, bland annat. Innan jag läste den artikeln så tänkte jag på att man alltid ska möta varje människa i dess unikhet och behandla den som att den är lika mycket värd som alla andra, hur den än ser på sig själv. Lyfta upp och inte fälla krokben. Alltid. Till och med om man känt sig lite trampad på.Nu menar jag inte att man ska vara en dörrmatta. Man får säga "När du sa/gjorde så, så sårade du mig. Det är bättre att du gör på ett annat sätt, kanske så här...". Men vem gör så? Om jag gjorde så hälften av alla gånger jag känt mig trampad på, om jag gjorde så och dessutom visade på de fel jag var medveten om att jag själv hade gjort... Ja, vad skulle hända då?
Hur ska det gå att göra världen bättre, när det alltid finns människor som till och med helt medvetet trampar ner andra människor i skiten?
Tack och lov har jag mött ett antal som gör vad de kan för att lyfta upp. Men hur mycket tålamod och ork finns det i världen? Kärleken är inte en känsla, det är en handling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar