Det blir ju en odlingsyta fri!

Snacka om att behöva ta saker lite i taget... är enormt trött i skalen och jag tror att orsakerna är flera. Jag har gått runt och tänkt att jag inte har så många odlingsytor, men när det kommer till kritan kommer ju potatisens pallkrage stå tom så småningom och då har jag ju en hel pallkrage att odla i. Vad sätter man efter potatis, samma år? Spenat kanske? Sallat? Kan jag hinna med en omgång bondbönor till och sätta där? Sara Bäckmo planterar nya bondbönor i augusti, men hon bor i zon 3 och vi i 5 så det är kanske för sent för oss? Måste väl åtminstone testa!
     Tog en liten salviastickling igår. Den gick av så jag bröt mot regeln om att den ska vara blomfri och satte ner båda halvorna i en kruka... får se hur det går!
     Det är i alla fall fint att se potatisblasten växa till sig, jag hoppas att det finns lite knölar under också. Till minne av min pappa, av vårt sista samtal. Vi pratade om potatis, han och jag. Jag fick berätta att jag kommer ihåg hur han tog upp potatisen och tog de han tyckte var lagom och sedan satte ner resten i jorden igen. Det blev enorma potatisar av vissa. Och jag är så glad över att jag fick berätta för honom att han var min inspiration för de potatisar jag tryckt ner i marken. Vi får se hur det går med mina, men jag kan inte tro annat än att han passar på att vaka lite extra över min trädgård. Älskar dig pappa och saknar dig!

Sockerärtor

Jag har inte odlat sockerärtor sedan jag var liten och gjorde det tillsammans med mamma. Jag har en minnesbild av att vi satt dem i en liten rabatt längs garagets södervägg. Förhoppningsvis kommer jag kunna hjälpa min son att få sådana här minnen också. Minnen av härliga somrar med grönsaker, bär och frukt. Det driver mig nog allra mest just nu, att få ge honom en fantastisk upplevelse av sin andra sommar.
     Idag har jag satt 25 sockerärtor. Det vore fantastiskt roligt om alla gror. Vi får se! Planen är även för dessa låta några bli utsäde för nästa år, minst en skida per planta om vi tycker om sorten (annars tar vi nog inga frön, om det inte är för byte).

Nya sådder

Så kom det en ny säsong. Jag drömmer om att få bygga upp en köksträdgård för att hålla igång arvet från mormors morfar som adopterades av greven på Oveholms slott i Vä (Skåne) och utbildades till trädgårdsmästare. Honom har min son fått namn efter (mormors morfar, inte greven) och vad passar då bättre än att ge honom en uppväxt med ätbar grönska omkring sig?
     Förra veckan började jag mina projekt. Jag har provat att förså rädisor (ingen aning om det går) i en gammal godisburk (se bilden), som jag ställt utomhus is väntan på våren. Jag har satt en tråkig, delad gul lök med rötterna kvar i vatten och börjat få god blast att äta. Dessutom har jag satt några frön att förgro inomhus, det är kinesisk gräslök som sägs smaka vitlök. Min tanke är att både plantera ut och ge bort om jag får fart på det sistnämnda. På bilderna ser de ut att ha vackra blommor och det är en trevlig kombination tänker jag. Helst vill jag ha fägring och mat från samma växter.
     Jag har, liksom Sara Bäckmo, sorterat fröerna efter när (jag tror att) de går att så, i förväg eller direkt på växrplatsen och kommer att flytta med mig genom månaderna. Hittills går det framåt, några fröer har hamnat på februari, vilket känns hoppfullt när bebisen och annat is hushållet kräver mycket tid. Jag försöker tänka att det som blir blir, och att det är bra. Det som inte blir, blir en lärdom för nästa säsong.

Lyssnarnas sommar

Vi har resten av dagen på oss att rösta fram en kandidat till lyssnarnas sommar i P1. Ta chansen du också! Ett av alla sätt att gå vara med och bestämma vad som hörs och ses.

Tårar, skratt och hopp

Börjar lyssna på boken med viss skepsis, trots pojkvännens lovord. Hittills har nobelpristagare inte imponerat på mig. Men denna vill jag tycka om. Jag vill att den ska öppna mina sinnen kring andra världskriget på ett nytt sätt, med nya perspektiv. Kommer jag bli besviken? Skepsisen är bäst att behålla till motsatsen är bevisad.

Orden... de går rakt in i hjärtat. Det tar en liten stund innan jag får grepp om bokens upplägg - men jag älskar orden. Oftast fungerar översättningen perfekt, men ibland undrar jag varför det inte används andra ord - men som jag älskar människornas berättelser. De driver mig till tårar, men även skratt och hopp.

Krigets ansikte är sällan lätt att se, för mig blir det bara information på information. Men nu öppnar sig min förståelse (om det nu går att förstå ens lite grand). Kriget har inget kvinnligt ansikte ger människorna ansikten. Inte bara vitryssar, ukrainare och ryssar utan också tyskar. Alla får bli människor, och monster, och plötsligt är det lite lättare att förstå hur kriget påverkat världen.

Om medaljen från Skånska trädgårdsföreningen

Kanske också från 1917! bild: esbe.

För några år sedan så skrev jag till Skånska trädgårdsföreningen om en medalj som min morfar har ägt, jag nämnde det i ett inlägg här på bloggen och för inte så länge sedan fick jag en kommentar från Bill. Han berättade att han kommit över en likadan medalj som är daterad 1917, det gjorde i alla fall att min blev lite mer tidsbestämd, eftersom Skånska trädgårdsföreningen inte hade något svar på mina funderingar kring medaljen.

Kissekatt

En gästtecknare. Denna bilden målade mamma nån gång för många år sen. Vi satt några grannar runt ett köksbord och pratade och kladdade. Jag önskade att mamma skulle rita något åt mig och det blev denna lilla sötnos. Har suttit på många anslagstavlor och andra ställen.

Skogsvaktarstuga

Denna fredag bjuder jag på en gammal goding. Minns när jag satte mig och målade av ett bokmärke. Så det är vad detta är. Ett färgglatt bokmärke omgjort till en blyertsteckning.

Att orka med vardagens matlagning.

Hösten är vacker, men ibland
blir jag trött. Bild: esbe.

Hur inspirerande det än är med Middagshjälpen så orkar man inte alltid. I dag köpte jag färdig lasange och tänker njuta av den. (Oavsett om det är hästkött i eller inte...).

Min ork är sådär, det är höst, det är mycket att göra, allt går inte som jag vill.. Det är ohållbart att köpa lunch på universitetet, så ibland så får det bli färdigmat. Men snart så är jag igång igen och lagar mat. Kanske min egen köttfärssås, som också ligger som recept på Middagshjälpen.

En termin, för några år sedan när livet var urjobbigt, så åt jag lunch i universitetets restaurang nästan varje dag, ekonomin höll för det. Jag skulle kunna göra i stort sett samma nu också, men livet ser annorlunda ut. Mina drömmar och planer för framtiden har börjat fixeras och jag behöver hitta vägar att få pengarna att räcka till och till och med (helst) växa på sparkontot. Samtidigt vill jag förstås inte vara snål mot mig själv eller någon annan, så det gäller att hitta en vettig balans.

Nu behöver jag hitta andra sätt att pigga upp mig och livet är inte jobbigt, det är ljuvligt. Det är bara höstens mörker som gör mig låg och lite orkeslös. Då får man försöka hitta utvägar. Göra mycket av vad det än är, när orken finns och försöka fylla upp resten av tiden med glädjeämnen, utöver de måsten som helt enkelt finns för att få allt att rulla på.

Hur gör du för att orka med matlagningen i vardagen?
Hur tänker du kring den ekonomiska balansen vs livsbalansen?

Hembakta bullar

Man kanske skulle ha en bakdag
hemma, en hel dag att fylla upp frys
och skafferi våre kanske inte så dumt.
Bild: esbe.

I dag blev jag hembjuden på lunch till ett par vänner. Det var trevligt, det var spontant. Sånt gillar jag otroligt mycket! Till efterrätt blev det fantastiska kanelbullar i stora formar... Jag börjar längta efter att göra egna nu. Endera dagen kanske jag tar mig tid och gör något åt det. Jag ska leta reda på ett vettigt recept, får se om det blir på Middagshjälpen eller om det blir i någon av mina kokböcker. Vill gärna ha någon trevlig fyllning också. Jag minns en gång när min faster, som tyvärr har gått bort nu, stod och bakade vetelängder med äppelmos. Det är omkring 20 år sedan. Det kanske är dags för mig att föra den traditionen vidare.

Hur brukar du baka dina bullar?

En bild från sommaren 2012

Min drop box är full -
då hittar jag sådana här fina bilder
i jakten på bilder att radera
och raderat har jag gjort i massor!
Ändå gör det knappt skillnad...
Det är som med uppsatsen,
jag skriver och skriver
men den blir aldrig klar...
Bilden är från De heliga myrrabärerskornas kloster i USA.

Detta kan jag göra i dag!

Vi hälsar på Patriark Daniel av Rumänien. Jag är klädd i brun
tröja, bär jackan på armen. bild: Ortodox tv i Rumänien.

Jag tycker om denna bild. Den avspeglar ett snabbt, mycket snabbt beslut, där jag på en halv sekund bestämde mig för att jag skulle med till Rumänien - kosta vad det kosta ville! Det är några månader sedan och ni ska veta att det var härligt och underbart! Trots att dagarna var intensiva och sömnen oftast inte blev längre än sex timmar på nätterna och tjugo minuter här och där.

Vad kan jag göra i dag..?
Jag har tackat ja till ett jobb i sommar. Fast jag fick ge lite nya förutsättningar, så jag vet ju inte än om det blir något... Förhoppningsvis så blir det något och blir det något får jag såväl körvana som extremt mycket bättre ekonomi.
Jag har också möjlighet att komma till Rumänien igen, förhoppningsvis lära mig lite rumänska, njuta av ett rumänskt augusti.
Jag får försöka hyra ut min lägenhet en månad till, jag tror inte att det blir svårt. Kan ju hoppas att den som hyr den nu kan tänka sig att göra det en månad till.

Hon är hösten!

Hon var inte rosa! Av alla färger man kan välja, så rosa var hon inte! Jag vandrade genom stan och insåg att hon är ju hösten! Vi älskade vitsipporna och våren, men hennes färger var höst.
Inga rosa rosor och helst något annat än rött... Följ magkänslan, följ magkänslan!
Så blev det de vackraste bladen jag kunde finna på marken och jag vände åter till blomsteraffären och plötsligt grät två okända kvinnor tillsammans och delade sorgen.
Det är nog första gången när det gäller allt... första gången jag för det jag vill, första gången jag gör något för att jag vet att så hade jag gjort tillsammans med denna människa, oändligt saknad och oändligt älskad... alltid nära.

Sorgligt

Så har hon somnat in, min älskade vän. Mycket fortare än vad vi kanske trodde. Det gör ont. Det är svårt att förstå. Det svåraste är att se att allt ändå rullar på, men jag har förlikat mig med det, just den biten vet jag att jag får släppa. Jag får till och med tillåta mig att ha det lite roligt mellan varven, trots att det känns så tungt och jobbigt. Och som hon avslutade vårat sista samtal: "Sätt dig nu inte och gråt när vi har lagt på!" (Det gjorde jag ändå, för hon lät så trött, men bara en kort stund sedan försökte jag vara glad igen och det gick ganska bra.)

Men jag gjorde en sak, som jag grunnat ett tag på, jag startade en insamling till cancerfonden. 5000 kr har jag satt som mål, och så snart jag har en rullande månadsinkomst kommer i alla fall inte jag låta den stå på noll längre... Vill ni hjälpa till? Hur man gör står här till höger!

Ta hand om er kära vänner!

Nattliga tankar kring 22 juli 2011

Den vackraste av tider kan i ett trollslag
bli något helt annat... Bild: Esbe

Det känns som att jag har varit tyst i en evighet och mitt första blogginlägg efter Stora fastan blir kanske inte det mest upplyftande som man har läst här i bloggen.

När jag tänkte dricka mitt kvällste bestämde jag mig för att låta SvtPlay bli mitt sällskap och jag snubblade över en BBC-dokumentär om händelserna i Norge den 22 juli (rätta mig om jag har fel!) förra året. Jag bestämde mig för att få händelserna ur ett dokumentärperspektiv, för att bygga på minnet från den dagen när jag satt och följde hela förloppet - från sprängningen i centrala Oslo till massakern på Utöya - från en tidningsredaktion och därmed redaktörers och reportrars perspektiv.

Jag minns att även jag fylldes av skräck, men först efter en ganska lång chock (ni vet, det är först när chocken släpper som man gråter). Det tog några timmar innan jag verkligen fattade vad som hade hänt (om jag nu någonsin verkligen kan fatta det) och jag kollade systematiskt runt med mina Norge-anknutna kompisar, både dem jag trodde mig ha här i Sverige och dem som jag visste var i Norge. Mina vänner var, tack och lov, okej - men många andra gick det som vi vet mycket sämre för.

Ett ljus för alla dem som förlorade
sitt liv, sitt barn, sin vän. Bild: Esbe

Fruktansvärda, fruktansvärda händelse! Den som påminner oss om hur otroligt trygga vi är, men hur otroligt snabbt allt kan vända. Och tyvärr så är det först när något sådant här händer som vi ser hur systemen fungerar. Hur är förberedelserna kring katastrofhändelser? Polisen i Norge hade inte en helt perfekt helikopter för gruppförflyttningar - vad hade hänt om de hade haft det? Vi var dåligt förberedda inför tsunamikatastrofen... Och ändå: hur mycket man än borde vara förberedd, hur ska man kunna tänka ut alla tänkbara risker och situationer som kan uppstå? Vad gör man med alla de otänkbara som dyker upp och all kritik?

Jag lider med de stackars människor som har blivit offer i Norge, kanske för att hjälpen inte kom tidigare (sådant kan vi inte veta). Men jag lider också med beslutsfattarna, de som borde ha haft allt klart och förberett. De var nog förberedda inför något annat, något som vi kanske aldrig får veta.

Här finner du dokumentären.

Ensam svensk

Jag var den enda etniska svensken i kyrkan idag (så vitt jag såg, men om det hade varit någon mer där hade jag nog lagt märke till det). En upplevelse! Blev väl omhändertagen från första till sista steget i byggnaden. Sådant gillas skarpt! "Du måste komma varje söndag när du är här i sommar!" var den ena trevliga kvinnans kommentar. Så rar. "Absolut!" sa jag, men tänkte att det måste bli om jag orkar.

Dessutom tyckte de kvinnor som jag pratade med att jag var modig som gick dit alldeles ensam. Men sanningen att säga: Jag har alltid känt en dragning till den stora byggnaden och nu har jag en anledning större än någonsin förr att ta mig dit. För även om jag älskar de sammanhang jag kommer ifrån, så inser jag att just nu är det inte platsen jag bör vara på. Jag bör vara på den plats där jag lär mig saker från den kyrkliga tradition som varit med och lagt grunden för alla andra kyrkliga traditioner (för/tillsammans med den Katolska kyrkan såväl som för den Lutherska kyrkan och alla därefter komna/kommande).

Kyrkan ger kraft och vila, även de gånger man inte förstår mer än "amin" (amen) och "mor" (helige/sankt, uttal: /måår/) och kan skymta något som påminner om grekiskans "Kyrie eleison" (Herre, förbarma dig). Så upplever jag det. Och många med mig. Ger jag min tid åt Gud, ger Gud något tillbaka till mig. Förutom allt det som Han ger i vilket fall, ty Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. (Matt 5:45)

Lite miljöbabbel... eller nåt.

Det känns sannerligen underligt! Jag har lyckats packa ner det mesta av mitt bohag i betydligt färre kartonger än förra gången. Har jag verkligen lyckats göra mig av med SÅ MYCKET?! Visst... Jag är inte klar än, men... det blir även några pärmar färre. Min scanner äter glatt sida efter sida och så gör pappersinsamlingen... undrar om det märks någon skillnad i år? Färre inköpta papper och fler i pappersinsamlingen? (Jag menar i Rikets beräkningar, inte mina egna.)

Sedan jag var ganska liten har jag önskat rädda varenda liten kvist. Jag minns hur jag sa till mormor om "fnaset" som blir efter papper som man rivit loss ur kollegieblocket, som jag la i hennes pappersinsamling:

Nu har jag nog räddat en liten gren i alla fall!

Så kan jag komma på mig själv att tänka fortfarande. Jag vet inte hur folk ser på den tanken. Men visst är det lite så ändå? Att man hoppas att nu räddade man något, när man lägger det där gemet eller pappersbiten i rätt behållare?

Det är roligt att sortera! Och det är roligt med ställen där man kan lämna grejer som andra får bli glada för istället! Igår lämnade jag iväg tre papperskassar (glömde en hemma... men då har jag ju något till nästa torsdag) och kvinnorna som plockar upp grejerna såg till och med nästan lyckliga ut när jag kom!
Själv hittade jag en kjol och en EP. Men det är ju betydligt mindre och betydligt färre än det som jag kom med!

Glassplitter, böcker och livet

Jag hittade en nedbrunnen soptunna
förra året. Den får illustrera glas-
splittret! Bild: esbe.

Äntligen kom jag mig för att lägga upp några böcker på Bokbörsen för att se om jag kan lyckas sälja dem den vägen. Så småningom fyller jag nog upp med fler. Min bokhylla behöver utrymmas lite, misstänker jag... Och så även ett antal kartonger. Dessutom kan det vara trevligt att bygga upp ekonomin genom att göra av med saker som man känner att man snubblar över...
Nåja... Just nu ser mitt hem aningen kaosartat ut. Jag hoppas på min Expedit som på något sätt ska monteras under kommande veckor. Kanske på lördag? Vem vet?! Den rymmer förhoppningsvis allt som jag vill ha plats för.

I veckan som gick exploderade min ugnslucka - bokstavligt talat... Glassplitter låg över hela kokvrågolvet och jag stod mitt i explosionen. Slapp på något underligt vis skador och väntar nu på att bostadsföretaget ska komma och göra något åt det hela! Inte för att jag använder ugnen sådär jätteofta, men bara för att det inte går nu så längtar jag efter att kunna använda den... Man saknar inte kon förrän båset är tomt...

Jag pausade Facebook för någon vecka sedan. Att jag inte håller mig från bloggen har nog mest att göra med att jag anser att den inte tar så stor del av min tid. Mitt konstaterande är att friheten från Facebook är enorm! Jag får för mig att göra saker som jag inte fick för mig förut - inte för att jag därför har mer att göra, men istället för att hamna framför Facebook så lägger jag ut böcker på Bokbörsen istället... som exempel. Det är effektivt och jag undrar om jag helt enkelt inte ska lägga ner Facebook helt och låta bli att ersätta det med något annat.

Pappas "risbräck" och special-popcorn

Läste ett gammalt inlägg och påmindes om något som pappa brukade göra åt mig och min lillasyster när vi var små.

Han köpte blockchoklad och popcorn. Så poppade han popcornen, la ut dem på ett bakplåtspapper, smälte chokladen och hällde över. Supergott godis! Egna "risbräck". Vet inte varifrån han fick tipset, men jag vet att han läste det någonstans. Är inte speciellt sugen just nu, men det kan vara bra att komma ihåg... Det blir ju nästan helt hemmagjort godis på så vis :)

En annan godisvariant var popcorn poppade i smör/olja (i en kastrull) och så socker och kanel över. Mums, mums!
Kanske hade han inspirerats av en resa till USA som han gjorde med jobbet, för på den tiden så blev alla mina kompisar överraskade över popcornen, men de tyckte att det var gott i alla fall!

Hur gör Gud?

För längesen fanns en programpunkt i Söndagsöppet som hette "Hur gör djur?". Nu skulle jag vilja lägga in en programpunkt i min blogg som heter "Hur gör Gud?!"

Jag har grubblat ett bra tag nu över hur jag ska lösa mitt problem med mina täckbyxor - de är gamla, dragkedjan har just gått sönder och dessutom börjar de bli dåliga på att hålla värmen. "Kan jag fixa dragkedjan på något vis?" har jag funderat och "Är det värt det?". En annan fundering har varit, och är fortfarande: "Kan gamla täckbyxor användas till något, eller ska de bara slängas?"

Jag har också funderat över om jag ska tillåta mig att skaffa ett par byxor till och som ni vet så har jag rensat ur garderoben (och jag misstänker att det blir mer). Ett av mina större aber vad gäller garderobstömningen, har varit en klänning som jag förvisso tycker om, men som jag har insett nog inte kommer att användas. Klänningen är ett aber, eftersom jag känner att det är bra att ha en fin långklänning till vissa tillfällen (bröllop, som jag inbjuds till mellan varven, vissa gånger fem stycken på 13 månader).

Nu fick jag ett spännande telefonsamtal i morse. En kvinna som jag får kläder ifrån ibland säger: Jag undrar om du är intresserad av en långklänning från Indiska, ett par oanvända byxor, en finblus och ett par skidbyxor?
Blusen känns ju som ett plus... I och för sig har jag inte sett vad det är för kläder, men jag tror att de är fina och bra - eftersom jag har fått kläder innan från henne, så vet jag ju vilken stil hon har.

Det jag vill komma fram till är att det kan ju knappast vara en slump att hon har bestämt sig för att göra sig av med de saker som jag har funderat över (hon har inte hört något om det).
Jag hänvisar till en del i Jesus tal Bergspredikan i Matteusevangeliet kapitel 6:25-30:

Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni mycket mer värda än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga?