Fynd och tankar om världen

Det finns gånger när andrahandsaffärer verkligen överträffar sig själva. Hittade både en anteckningsbok med "låsning" som jag en längre tid önskat att ha i handväskan (utan "låsning" viker sig sidorna lätt och blir fula), fann också Ikeas bästa tidskriftsamlare  (flyt) i oöppnad förpackning för 5 kr (istället för ca 10), en sjal för långfredagens aftongudstjänst med gravläggningen av Kristus och för begravningar generellt och ett par söta skor i stl 18 för 20 kr (som får vänta på bebisen tills den är ungefär ett halvår). Det bästa är att jag inte inverkat på produktionshysterin utan istället inverkat på att använda de resurser som redan påverkat processen. Med tanke på att dagen för att uppnå årets förbrukning av jordens resurser infaller tidigare för varje år som går så är det verkligen nåt att tänka på hur vi lever. Jag har dock inget emot nyproducerat, det handlar bara om att välja vad man lägger sin andel nyproduktion på/år.

Kärlekens martyrium och mysterion

I den kristna tradition som jag tillhör  pratar man om såväl mysterion som martyrium. De går hand i hand. Martyrium betyder nämligen "vittnesbörd" och inte "död" som en del verkar tro. Mysterion är det där som är oförklarligt, det som finns bortom det vi ser och förstår. Det som vi anar men ännu inte kan se.
     Det som sammanfattar alla mysterion är kärleken. Det handlar inte om en känsla, utan om ett offer: acceptans. Det låter enkelt, men är det inte. Det handlar om att acceptera sig själv så att man kan acceptera den andre. Det handlar om att släppa taget, för att kunna släppa in, för att kunna göra den andre fri. Så är det i vänskapsrelationer, äktenskap och totalt främlingskap.
     På samma sätt sammanfattar kärleken martyriet. Att ge ett vittnesbörd handlar långt ifrån om att säga hur saker och ting är eller var. Det handlar snarare om att leva i denna nyss förklarade kärlek, att våga låta bli att hävda sig själv men att erbjuda tröst för främlingen längs vägen.
     Hur gör man då? Ja... det är väl det kluriga. Ett ständigt arbete med sig själv. Att försöka möta andra, för det är i mötet som utvecklingen sker. Man ser sig själv, sina rädslor, sina goda och dåliga sidor. Allra oftast är de tätt, tätt sammanvävda. Det finns ingen mirakelkur för utvecklingen, det är hårt arbete och slit som måste till! Att göra upp med sina inre plågor är som att skära upp såret för att få till ett snyggare ärr, ett ärr som andra inte ser lika väl.
     Och så finns det en sak till. Jaget ska inte gå upp i världsalltet och/eller gå om intet. Jaget ska bli den sanna personen bakom spegelbilden som vi ser. Den människa som läkt ihop så att ärren inte ses i den blotta anblicken.

Vår i händelserikt Kyiv

En vecka har snart gått. Våren är här, blommor tittar fram och knoppar brister. Det sägs att det blir 20 grader på torsdag. Undrar hur det ska gå... jag vet inte riktigt hur kläderna kommer funka. Bra att jag fick med ett par klänningar och flera tunna byxor.

Vi har hunnit gå på Majdan, detta torg som blivit en symbol för det ukrainska folkets frihet från förtryck men också en minnesplats för många modiga människor.

Vi har också hunnit hitta en favoritplats att äta på, fräsch och billig mat. För ungefär 35 SEK får man sallad, huvudrätt och efterrätt. Eller två huvudrätter eller många sallader... Kort sagt: för en svensk är det inte dyrt att äta i Ukraina, inte ens den dyra maten är dyr...

Men det finns annat jag försöker spara in på. Lagar kläder (senast fickan i en kjol) och tvättar bort fläckar för hand. Men lite smart har jag försökt vara. Skulle behöva byta ut (eller bara göra mig av med) en stor mängd utslitna underkläder och strumpor, så en hel del går sakteliga i soporna och jag planerar inte att köpa nytt. Det är inte vettigt att ha underkläder för över en månad i garderoben... åtminstone inte när jag äntligen har pojkvän att bo med och en egen tvättmaskin i hans hus.

Vi har besökt Kyiv-Petjerska lavra, och några kyrkor tillhörande den. Men vi ska återvända dit, eftersom vi inte hann med allt som vi ville.

Imorgon ska vi besöka dopplatsen för Kyivs kristnande år 988. Det ska bli spännande!

Här är livet

Jag har fastnat i tipsarträsket, reflektioner över livet minskar, men kanske blir det nytt liv i bloggen när jag ger mig ut på resa. Under april bär det av till Ukraina. Det blir tredje resan med Sankt Ignatios akademi. Denna gång söker jag dessutom en plats för delar av min utbildning inom ortodox kyrkomusik, den ryska varianten. Åtminstone hoppas jag kunna bjuda på lite bilder. Det återstår att se!

Satte mig ner för att ge en tanke om Coop, så det är väl bäst att fullborda den. Har insett fördelen att betala med deras kort, då får jag dubbla poäng och kan snabbare plocka hem poängvaror, tar oftast sådana som är special. Just nu finns till exempel kaviar, senap och ärtor, något som saknas i mitt skafferi. Blir nog en grön ärtsoppa, bland annat.

Livet på ett köksbord

Idag ägnar jag mig åt studier, sen ska jag stå vid ett bokbord på en konferens.

Skåprensning

Omelett är ett bra sätt att ta hand om rester.
Eller om man inte vet vad man ska äta...

Trots att jag (äntligen!) har fått pengar från CSN och "tilldelas" sådana terminen ut, så känns det lite knapert. Denna vecka utmanar jag därför mig själv att helt enkelt äta av det som finns hemma, förutom att jag möjligtvis utnyttjar två sms-kuponger, en kupong från ica där man får en förpackning mjölk till oboyen och en av mina två ostkuponger från Boxholmsost som jag vann i somras, som ger mig skapligt med rabatt saker som jag vill ha och gör seqr-inköpen, trots att det bara är godsaker (passar dock bra, för jag har tänkt att jag ska få hem lite gäster på fredag och med lite tur även på söndag).

Överväger att lära mig att göra piroger. Tänker att om jag gör piroger så gör jag dem veganska, så har jag enkel mat att ta med mig till skolan under julfastan (eller alla de dagar som jag inte kommer orka laga mat - för jag har många såna dagar). Till min hjälp för en skåprensarvecka har jag middagshjalpen.se och alla spännande recept som finns där! Jag ska försöka hålla er uppdaterade med lunchbilder.

Ett mysterium

Den ömmande Gudsmodern. Bild: esbe.

Jag läser Syster Veronica och hennes text om Jungfru Maria. Den öppnar vidderna lite mer, vidderna av tanken på vem Jungfru Maria är, vad hennes ja innbar. I hennes moderliv förenades Gud och människa, utan sammanblandning. 100 % Gud, 100 % människa. Hur det gick till? Ett mysterium!

Hagia Sofia - kyrka, moské, museum

I somras gjorde jag en resa tillsammans med mina studiekamrater på Sankt Ignatios Andliga akademi. Vi åkte till Turkiet och var där i en månad. Vi gjorde besök på många olika platser och en av dem som betydde allra mest för mig var Hagia Sofia.

Hagia Sofia byggdes som en katedral för den bysantinska patriarken på 500-talet, när Konstantinopel (dagens Instanbul) erövrades i mitten av 1400-talet så gjordes katedralen om till Moské, men under Atatürk lät man Hagia Sofia bli ett museum och det är hon än i dag.

Många drömmar och tankar
ryms här. Bild: esbe.

Att kliva in i Hagia Sofia var för mig något helt otroligt. Jag har studerat den ortodoxa liturgiken som mitt ämne och har därför läst om både kyrkobyggnader och gudstjänsterna i dessa. Och Hagia Sofia bjöd verkligen in till att se hela historian, från 500-talet och framåt - åtminstone med lite fantasi.

I efterhand har jag läst museiguiden och den ger ett bra stöd för minnet och ett bra stöd när man är inne i byggnaden. Det finns mycket som lämnas fritt till fantasin, eftersom man helt enkelt inte vet vad som gömmer sig bakom all färg som man täckte väggarna med när katedralen gjordes om till moské.

Något som jag vill påminna mig själv och den som läser detta om, är att Hagia Sofia i mångt och mycket är gudstjänsternas utformandes moder, en utveckling hade skett fram till dess men med denna stora kyrka uppstod en katedralrit, som gör sig påmind på olika sätt i olika tider. Vill man läsa om den så rekommenderar jag teologen Robert F Taft The great entrence.

Som kristen så känner jag en dubbelhet inför att en katedral som skulle kunna ha varit en gudstjänstplats numera är museum. Men, som någon tröstande brukar säga: vi skulle inte ha råd att underhålla kyrkan och ingen vårdar den så väl som den turkiska staten gör. I dagsläget skulle den heller inte kunna bli varken kyrka eller moské igen, eftersom det skulle väcka alltför starka känslor i den turkiska staten, för att inte säga i hela världen. Och det räcker gott att kliva in där, den är ett stycke historia, men den är också full av liv. Så många människor som går där och tittar, som upplever, som funderar och tar reda på vad Hagia Sofia egentligen är. Det kanske är just därför hon står där och har stått genom krig och elände. Som ett vittne på den svunna tiden, som en fast punkt att återvända till när det svajar - för vem det än månde vara.

En bok om musik i ortodoxa gudstjänster

En hymn till Gudsföderskan
står, bland annat, med i boken.
Bild: esbe.

Jag har förvånat mig själv och läst ut en bok på en dag! Nu hör väl till saken att texten som jag mest var ute efter var på sin höjd tre A4-sidor och det läser man fort, men jag ögnade igenom resten. Boken heter A guide to the music of the Eastern Orthodox Church och behandlar hur man läser noter som bland annat används i den ortodoxa kyrkan i Rumänien.

Boken är översatt från rumänska till engelska, så allt (även hymnerna som används för att förklara noterna) är därmed översatta till engelska (dock inte på ett sådant vis som översättaren själv helt önskar).

Den rumänska kyrkomusiken baseras på den grekiska musiktraditionen (känd som bysantinsk kyrkomusik) men den är översatt till rumänska. De som har arbetat med översättningarna har varit grundtexten (d v s grekiska och kyrkoslaviska) trogen, men samtidigt hållit ett språk som sammanfallit med den vardagliga rumänskan. Så trots hundraåriga traditioner av musiken, så har språket inte stelnat på samma sätt som kyrkoslaviskan och kyrkogrekiskan, utan är fortfarande idag modernt och lätt att förstå för folket. (Enligt A guide to....)

Den rumänska liturgiska traditionen går alltså som hand i handske med vad ortodoxa kyrkan lär - kyrkans språk ska förstås av folket, det ska inte vara förbehållet prästerskapet och vissa lärda. Jag är glad för att jag har hittat stöd i denna litteratur, just mer man har desto lättare är det att få andra att förstå varför man tycker och tänker som man gör!

The open door - Frederica Mathewes-Green

En guide till det ortodoxa
kyrkorummet. Bild: esbe.

Jag började läsa Frederica Mathewes-Greens "The open door: Entering the sanctuary of icons and prayer" med både förväntan och en viss... en viss känsla av osäkerhet. Jag har inte läst henne förut, mer än någon enstaka kort skrift, ett inlägg i hennes blogg. Jag valde att läsa denna bok för att jag vill samla på mig en större förståelse och kunskap om kyrkans ikoner. En av mina förebilder berättar så levande och intressant om ikonerna, att jag skulle vilja ta till mig åtminstone lite grand av den kunskap som finns och kunna ge den vidare.

Boken, som är skriven på engelska, har ett vardagsnära språk som gör den ovana bekväm och lite mer införstådd med vad den ortodoxa traditionen innebär - åtminstone när det kommer till ikonerna (det finns så mycket, så allt kan inte och ska inte rymmas i en bok). Men också den som känner den ortodoxa traditionen kan ha nöje av boken.

Mathewes-Green ger en beskrivning av två av de mest kända ikonerna och några  festikoner som är förekommande i ortodoxa kyrkor. Samtidigt som man får en beskrivning av ikonen och dess betydelse (men man ska komma ihåg att det finns mycket mer att säga om varje ikon) så får man också hennes egna tankar och reflektioner.

The Transfiguration is said to have occured forty days before the Crucifixion, so that when that terrifying day came they [lärjungarna] would know, at least, that Jesus went to the Cross under His own power and of His own free will. Anyone who can manifest this kind of transformation has no need to go along quietly [...] not unless He wants to.
(s 133-134)

När jag läste detta föll en tanke på plats. Vi pratar så mycket om den fria viljan. Den gäller såväl gott som ont. Trots att jag fått så många tankar om fri vilja tidigare, så var det först här som jag reagerade. "Jesus went to the Cross under His own power and of His own free will." Av fri vilja går Jesus med på att korsfästas. Han accepterar kommande plågor och väljer att låta människors ondska göra slut på hans människoliv.
Det är en förebild för oss alla, oavsett tro. Vi måste låta andra göra sina fria val, och oss själva. Att tvinga någon annan att göra något - varesig det är ont eller gott - är att tvinga den andra från det fria valet. Vi kan erbjuda alternativ, men ska aldrig välja åt en annan människa. Inte utan att riskera att göra ett grovt brott mot den fria viljan. Självklart finns det gånger när det är bra om man använder sitt eget fria val till att rädda någon annan... man låter inte en femåring springa ut i en trafikerad gata för att den vill det och ibland har man valt att följa vissa regler och då får man acceptera att bli tillsagd om någon säger åt en om man bryter mot dem!

Mathewes-Green har fler tankar som smyger in i texten, men som är lite otydliga, tyvärr. Boken är lite för skönlitterär för att vara en riktigt bra undervisningsbok. Den är lite för mycket undervisningsbok för att vara en andlig guide, om det är vad man vill ha.
I slutet av boken finns också en liten ordlista för vad olika ord och uttryck i den ortodoxa traditionen innebär. En bra extradetalj, som ger ytterst ytliga kunskaper men som naturligtvis går alldeles utmärkt att bygga vidare på för den som vill.

Som jag skrev i början, så valde jag denna bok för att börja bygga på mina kunskaper om ikoner. Har den hjälpt mig med detta? Ja, det har den. Kanske mest för min egen del, jag ser på ikoner lite annorlunda nu än innan jag började läsa den. Men den har också väckt en längtan om att lära mig mer. Något som jag har möjligheter till med den litteratur som finns i min bokhylla. Så det kommer att skrivas mer om ikoner och deras böcker här i bloggen.

Den ömmande Gudsmodern,
rumänsk ikon. Bild: esbe

Som avslutning så vill jag ge en bild på ikonen Den ömmande Gudsmodern, i rumänsk konst. Samma grund som The virgin of Vladimir, som Mathewes-Green skriver om.

Ryska kyrkan och jag i liturgiska funderingar

Kyrka i Tjelyjabinsk hösten 2000.
Bild: esbe.

Arbetar just nu med min examination inom ortodox teologi och tradition. Det sista steget handlar om liturgiskt språk och jag googlar runt lite för att få några nya uppslag. Tydligen började ortodoxa kyrkan i Ryssland fundera på en reform i det liturgiska språket redan 2011. Antagligen tidigare. Patriark Kirill har nu påpekat detta ytterligare en gång i början av denna månad. Egentligen får jag inte ut så mycket om dessa processer av två korta internetartiklar, men det är ändå intressant.

Det liturgiska språket i ortodoxa kyrkan i Ryssland (och i de flesta slaviska ortodoxa kyrkor) är kyrkoslaviska. Inte speciellt likt de slaviska språk som talas idag, man förstår långt ifrån allt även om man kan något av de slaviska språken. Men man har använt detta genom århundradena, ända sedan Metodios och Kyrillos började arbeta med språket på 800-talet.

Det är typiskt religiösa språk att "frysa" och inte följa med i tiden. Vad ska man tänka om detta? Å ena sidan binder det samman människor kulturellt, religiöst och socialt, å andra sidan kan det skapa glipor. Människor förstår mindre och mindre av det som sägs, förhoppningsvis kan prästerskapet språken så väl att de vet vad de säger. Men vad spelar det för roll om prästerskapet kan språket, om de tappar människorna vilket risken är nu.

Hur gör man för att förenkla språket utan att göra brott mot traditionen, som kan vara lika viktig som Traditionen? (Tradition med stort "T" handlar om själva tron, enkelt beskrivet, medan traditionen med litet "t" handlar om de folkliga traditionerna.)

Matfokuseringen i gången tid och framtid

Femstjärnig frukost?! Och mitt vardagsrum! Bild: esbe

De senaste dagarna har jag inte ägnat matlagning så många tankar. Kaffebryggning och äggkokning har väl varit det närmaste. Men snart börjar Gudsmodersfastan, det vill säga fastan inför Guds Moders avsomnande. Den fastan är ganska sträng, det vill säga man följer en vegansk kosthållning.

Fastan i den ortodoxa kristna traditionen handlar om att återvända till ett paradisiskt liv och ge livsrum åt såväl djur som människor, detta gör vi genom att gå över på en kost som är fri från animaliska produkter. Jag tänker försöka ägna fastan åt att göra enkla, billiga veganska måltider som inte tar massor av tid och ork från den fokus som man bör ha på den andliga delen av livet. Detta kommer också att resultera i enkla veganska recept (hoppas jag) som jag kan dela med mig av på Middagshjalpen.se.

Tidig morgon och höstmål

Vaken tidigt. Har hunnit vara ute och promenera, geocacha och plocka äpplen. Det är några utav mina mål för hösten.

Jag vill komma i vardagsform igen. Har gått upp kanske 10 kilo de senaste två åren om inte mer och jag hoppas att min vardagsmotion ska sätta lite bättre former på min kropp igen. Jag har haft alla chanser i världen även de senaste två åren, men lyckades aldrig få till det.

Geocachingen ingår i vardagsformen, men också i nöjen och friluftsliv. Jag har många tomma luckor att fylla ut (det vill säga datum utan att räkna in året som jag inte har tagit någon geocache på) så jag hoppas att jag ska förbättra det hela lite grand. Dessutom vore det ju kul om jag kunde komma upp i 300 tagna cacher innan sommaren helt är över och det verkar inte direkt omöjligt i dagsläget.

Så min träning i höst är helt enkelt att komma igång med mina tidigare rutiner. Gå/cykla varhelst jag ska, utom möjligtvis när vintern är som värst och regnet strilar som kallast i november.

Polach. Mitt hembakta bröd! Bild: esbe

Så hittade jag ungefär ett kilo äpplen som låg och skräpade under ett träd. Jag plockade dem och nu funderar jag på om jag ska göra mos eller torka dem. Men jag tror att det blir att jag torkar dem.

Slavan, återinflyttningsfesten, hemvälsignelsen i går gick jättebra. Alla cirka tio gäster verkade glada och nöjda och det var kul! Jag fick till ett smakligt polach, som säkert går att filas på till nästa gång jag ska förbereda en slava. Det blev mycket över, så nu har jag välsignat festbröd för en evighet... nästan!

Den första slavan

I kväll ska jag fira min första slava. Slava är en ortodox festhögtid, en serbisk tradition. I mångt och mycket påminner själva välsignelseakten av brödet om liturgin (nattvardsgudstjänsten) men det behöver inte vara en präst som gör välsignelsen över brödet.

Kolach (slavabrödet).
Bild: St. George Serbian
Orthodox Church
Kansas City, Kansas

Slavan är en gudstjänst där ett helgon firas. Det kan vara hemmets/familjens helgon, det personliga helgonet, kyrkans/klostrets helgon och så vidare. Det är vanligt i ortodox kristen tradition att man vänder sig till helgon och ber om deras förbön (så som man kan be sina vänner om förbön) och ställer till någon form av fest på deras "födelsedagar" (det vill säga de dagar som de tilldelats som festdagar). Ett helgon är inte bara någon som man vänder sig till för förbön, det är också en person som har levt ett föredömligt liv och som av kyrkan betraktas som heligt. (Fördömligt och heligt är inte en parallell betydelse här.)

I den serbiska traditionen serveras det mycket mat, det är verkligen mycket kultur kring firandet. Det finns nog också en hel del serbiskt plommonbrännvin på plats. Som jag har förstått det så är det värdinnans största uppgift att se till att det finns massor av mat och att gästerna trivs. Jag kör hårt på den senare delen i dag, att se till att mina gäster trivs. Nyinflyttad som jag är i min lägenhet så har jag inte riktigt möjlighet att genomföra världens storbak och jag har inte haft veckor på mig att fylla frysen med goda piroger och annat. Det får bli nästa år.

Att jag väljer att försöka ta till mig denna tradition är för att jag tillhör den serbisk-ortodoxa kyrkan och för att jag tycker att det är en bra tradition att hålla fast vid. När man tidigare inte har haft tillgång till präst så har man kunnat fira en slava för att åtminstone få dela ett bröd tillsammans, även om det inte har varit "den riktiga nattvarden" så har brödet fått stå för att visa på gemenskapen i kyrkan. Kanske kan man se det som "den lilla kyrkans", det vill säga familjens, liturgi.

Jag hoppas att jag ska kunna fler sådana här texter om ortodoxa traditioner och dela med mig av matrecept. I skrivande stund så väntar jag på att mitt kolach (slavabröd) ska jäsa. Om det har blivit bra, så kommer jag att dela med mig av receptet här i bloggen och på Middagshjälpen.se (om jag får din epostadress kan jag bjuda in dig dit, så får både du och jag 500 poäng,).

Varsågod att följa med på min resa i den ortodoxa världen!

Göreme Open Air Museum

Museiguide. Bild: esbe.

Plötsligt ville jag läsa något som utmanar hjärnan på andra sätt än vad skönlitteratur oftast gör. Jag tog den sedan tidigare påbörjade museiboken om "Göreme Open air museum" och bestämde mig för att läsa ut den. Den beskriver några av de kyrkor som finns i Kappadokiens speciella klipplandskap, inom området för museet.
På en liten yta ryms åtskilliga kloster och kyrkor, nästan varje topp verkar ha sina egna och topparna står tätt!

Många av ikonerna är målade på 400-500-talet men blev till stor del förstörda under ikonoklasmen. Den värsta förföljelsen slutade med konciliet 787.

De ikoner där Guds Moder är omgiven av änglar är målade efter ikonoklasmen som ett tecken på att Guds rike finns på jorden.

Typisk bild för alla grottkyrkorna. Korsen i de små valven
gjordes antagligen under ikonoklasmen (förföljelsen från ikon-
motståndarna). Nedanför syns en ikon, antagligen målad innan
ikonoklasmen, med tanke på hur förstörd den har blivit (ikono-
klasterna förstörde de bilder de kunde, alltid ansikten så långt
det var möjligt, åtminstone ögon och ofta stora delar av ikonen).
Bild: esbe.

Boken i sig använder begreppen ganska bra, missar språkligt och har korrekturmissar mellan varven. Eftersom man i de flesta kyrkorna inte får fotografera så är den dock ett fint och billigt komplement till museibesöket, men den ger inte några djupare förklaringar till ikonerna och deras innebörd. Den är mest en uppradning av vad som finns och var, men det är inte en nackdel, bara man själv försöker ha lite förförståelse för deras innebörd och vad som hände på platsen. Även om man går en guidad tur!

(obs! Alla bilder är från resan till Turkiet. Viss information är kunskap från mina studieår och står inte med i boken)

Så här såg klostren ut. Munkceller uthuggna i berget, liksom
kyrkor, matsalar och andra rum, till exempel stall. Bild: esbe.

Our Father

När lärjungarna frågar Kristus hur man ska be svarar han med de välkända orden:

Fader vår som är i himlarna [gr. ordet "ouranis" är plural]
helgat vare ditt namn
tillkomme ditt rike
ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden
Vårt dagliga bröd giv oss i dag
och förlåt oss våra skulder
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro
och inled oss icke i frestelse
utan fräls oss ifrån ondo


Alexander Schmemann, en ortodox lekmannateolog har skrivit om bönen och ramar in den på ett fint sätt i boken Our Father. Det är en liten bok men med mycket innehåll att meditera över. Uppdelad på åtta kapitel täcker boken ett textstycke om en eller två rader ur bönen med tankar och vägledning baserad på (underförstått) kunskap som han har fått från kyrkofäderna och som han kan härleda till bibeln.

Det finns många godbitar, men en av favoriterna som jag försöker ha i tankarna är "tillkomme ditt rike". Det är inte att Gud ska skapa något här, att vi ska lyftas upp till himlen eller något som finns utanför oss. Det handlar om något som vi bär med oss i hur vi behandlar oss själva och varandra. Vi ber om att det kungarike som finns inom oss ska få avspeglas i våra handlingar och våra liv.

Om du är intresserad av vad Fader vår handlar om, att det inte bara är några ord som sades av en man för några tusen år sedan. Om du vill ha en grundtanke med dig genom livet, så då är denna bok att rekommendera som grund. Läs den, meditera över vad den innebär och till sist - be bönen!

Jag har tidigare skrivit om För världens liv, som också är skriven av Alexander Schmemann. Den texten hittar ni här!

Three down, two to go!

Se på myran du late! bild: Esbe

Oj så jag har längtat och fruktat för denna dag och nu är det över! Delsteg tre av fem är klart för att nå promoveringen.

Jag har inte berättat så mycket om vad jag gör, men jag läser alltså ortodox teologi och tradition vid Sankt Ignatios Andliga Akademi, en fantastisk möjlighet som gavs mig när jag precis hade blivit medlem i ortodoxa kyrkan. (Nej, jag ska inte bli präst!)

Faktum är att jag läst denna utbildning först för min egen skulle men allteftersom att tiden har gått har det också blivit mer och mer för kyrkans skull. Hela min värld har förvandlats och jag vet att även om jag känner att jag gör saker för mig själv så gör jag dem inte ensam utan i en enhet. Jag har lärt mig att allt handlar om deltagande och att dela med sig. Det behövs naturligtvis en djupare redogörelse för hur det går att komma fram till en sådan sak.
               Främst handlar det om att kunskapen växer ju mer man delar med sig av den. Med detta menar jag inte bara kunskap som man läser sig till utan jag menar den tysta kunskapen. Bildning snarare än utbildning, levande snarande än läsande. Naturligtvis behövs utbildning och läsande också, men det är viktigt att komma ihåg att det inte är allt.
               I vår värld som är så full av prestige och egoism så är det nästan farligt att säga att ensam inte är stark. Naturligtvis håller alla med, men när det kommer till kritan är vi så vana att klara oss själva i precis allt att vi glömmer bort att dela med oss till andra av det vi själva har - något som (om det nu är det som man är på jakt efter) skulle få vår egen kunskap att växa så det knakar och dessutom ge lyckligare människor.
              
Jag tror att vi alla mår bra av att ibland fundera över hur vi lever och varför vi lever så. Med eller utan en uttalad tro. Och detta blev platsen för mig.

Så, three down, to two go. Sedan är jag klar på Sankt Ignatios för denna gång. Kanske återvänder jag, på vilket sätt vet jag inte idag, men jag vet att jag alltid bär med mig dessa år i mitt hjärta och minns dem med sann kärlek.

Föreläsning

Fotomontage. Lånat från nätet, men med mitt ansikte.

I dag ska jag hålla i en kort föreläsning på temat Traditionens bärare. Det ska bli spännande! Min första föreläsning om ortodoxa kyrkan, inte baserad på det senast lästa kapitlet i en bok utan framarbetad under blod, svett och tårar (nåja... nästan i alla fall).

Det kommer inte att se ut som på bilden, tror jag...

Travelling with God

 bild: esbe

Inser just att detta har blivit mitt nya sätt att ha koll på vad jag läser. Kanske blir det också någon till glädje, förutom det en skrivövning för mig. Det är ju dumt att tappa sin konstform.

"Travelling with God" av den rumänske patriarken Daniel är en skrift på bara några sidor, men den ger flera bra tankar att fundera över vad gäller pilgrimsresor och målet med dem. Den belyser flera av pilgrimskapets sidor och är bra att läsa innan avfärd, såväl som under och efter.

Att göra en pilgrimsresa är inte bara att besöka specifika platser, den ger så mycket mer om man verkligen låter den vara fokuserad på pilgrimskapet: bön, reflektion och förundran över saker som har skett, sådant som av många klassas som heligt.

Patriark Daniel betonar att pilgrimskapet är för alla: "The very nature of pilgrimage makes the usual social distinctions disappear, because pilgrims, in their great diversity, are living the experience of a common place, based on the unifying experience of the pilgrimage." (s 12) Någon i min närhet pratade om att platser inte blir heliga förrän många människor har rest dit under många år, samlats, bett. Och det gäller inte bara fattiga, eller bara rika, bara greker, eller bara svenskar, nej, det handlar om att vi alla strömmar till från alla håll!

Det kommer att dröja innan jag själv når till den punkt där jag verkligen kan fånga in och tänka pilgrimsskapets tanke fullt ut, om det nu finns en sådan tanke. Men det kanske ändå handlar om själva inställningen och resten lär man sig med tiden. Hela livet är i sig ett pilgrimskap om man gör det till detta. Det är också värt att ta med sig i tanken, när man läser en sådan här skrift. Detta hittar jag i Andrew Louths artikel om Maximos Bekännarens ecclesiologi (syn på kyrkan): "...the significance of the Church has cosmic dimensions, but also that its significance reaches into the heart of each individual Christian and his or her own pilgrimage towards union with God". Genom egna upplevelser så vet att det är bra att ha avsatt en viss tid för tankar och reflektioner och att möta andra människor som har bestämt sig för det samma. Det avslutar jag med Patriark Daniels följande ord: "When the pilgrimage is united with prayer, vigils, confession, Eucharistic communion, spiritual discussions with other pilgrims, it becomes a fountain of joy and inner peace, an opportunity for spiritual enrichment." (s 13)

Ortodox påsk

Etiopiskt kors.
bild: esbe

Den ortodoxa (kristna) påsken varierar i tid och det är ännu långt kvar till själva påsken, den 5 maj är det som den infaller i år, och sedan är det fyrtio dagars glädje!

Sökande efter något annat fann jag denna artikel från 2001 som handlar om den ortodoxa påsken och fastan inför den, det gläder mig att Kristianstadsbladet bevarar sina bra artiklar så länge på nätet! Vill dock understryka att det inte heter starka veckan (som det står i rubriken och artikeln) utan stora veckan (det som svenskkyrkliga känner som stilla veckan).