Givmildhet

Givmildhet handlar inte bara om att ge bort pengar och saker till andra. Det innebär också att låta andra människor ha idéer, få prova dem och unna dem att man själv ger av sin tid till att delta i dem.

Kärlekens martyrium och mysterion

I den kristna tradition som jag tillhör  pratar man om såväl mysterion som martyrium. De går hand i hand. Martyrium betyder nämligen "vittnesbörd" och inte "död" som en del verkar tro. Mysterion är det där som är oförklarligt, det som finns bortom det vi ser och förstår. Det som vi anar men ännu inte kan se.
     Det som sammanfattar alla mysterion är kärleken. Det handlar inte om en känsla, utan om ett offer: acceptans. Det låter enkelt, men är det inte. Det handlar om att acceptera sig själv så att man kan acceptera den andre. Det handlar om att släppa taget, för att kunna släppa in, för att kunna göra den andre fri. Så är det i vänskapsrelationer, äktenskap och totalt främlingskap.
     På samma sätt sammanfattar kärleken martyriet. Att ge ett vittnesbörd handlar långt ifrån om att säga hur saker och ting är eller var. Det handlar snarare om att leva i denna nyss förklarade kärlek, att våga låta bli att hävda sig själv men att erbjuda tröst för främlingen längs vägen.
     Hur gör man då? Ja... det är väl det kluriga. Ett ständigt arbete med sig själv. Att försöka möta andra, för det är i mötet som utvecklingen sker. Man ser sig själv, sina rädslor, sina goda och dåliga sidor. Allra oftast är de tätt, tätt sammanvävda. Det finns ingen mirakelkur för utvecklingen, det är hårt arbete och slit som måste till! Att göra upp med sina inre plågor är som att skära upp såret för att få till ett snyggare ärr, ett ärr som andra inte ser lika väl.
     Och så finns det en sak till. Jaget ska inte gå upp i världsalltet och/eller gå om intet. Jaget ska bli den sanna personen bakom spegelbilden som vi ser. Den människa som läkt ihop så att ärren inte ses i den blotta anblicken.

Dåligt postnord

Precis som jag och mannen konstaterat är postnords rätta namn postmord. Vad har det egentligen tagit åt företaget det senaste halvåret-året? När vi skickade it bröllopsinbjudningar kom inte alla fram (trots rött adress), det tog också 2-4 dagar (trots a-post!!!!) för de kort som kom fram att komma fram. Skäms postmord!

Allmänt om graviditeten och sånt som rör barnets ankomst

Tre månader tills min lilla hamsterbulle kommer till oss. Hamster för att bebisen kändes som en hamster som sprang runt mellan v 14 och 20/21... bulle för att den passade att presentera för världen på kanelbullens dag. Som jag längtar att få träffa liten!
     Har haft en väldigt snäll graviditet, illamående ca v 7 till 16, men inga kräkningar, trötthet de första 12 och nu sedan ungefär v 24. Och så har jag börjat få kväljningar när jag borstar tänderna... och ont i ischiasnerven på vänster sida. Och lite ont i ryggen. Och ofta hungrig!
     Idag fick vi en balja att bada bebis i, före det har vi fått en stor hög med kläder för den första tiden och lite småplock här och där. Någon har lovat ut barnvagn också. När vi gifte oss för någon vecka sedan fick vi mer grejer till barnet än till oss (kläder och leksaker), så fint och bra tänkt! (Vi behöver verkligen inte många fler egna ting... det känns som att de ständigt förökar sig och det bara måste minska... som att det sker med ett barn i huset!) Ja... så finns det ju grejer från min och min systers barndom... just nu i en massa lådor... i vardagsrummet. Det finns definitivt saker att göra något åt! Jag lär få kämpa på med att fylla loppispåsar, lägga ut på tradera, skänka bort och slänga (miljarder gamla uträkningar från skoltiden).

Nattanke

Lyssnar på min älsklings andetag. Funderar över livet. Och jag trivs.

Tankar

Flugans surr vittnar om en tid som nästan gått förbi oss. Den dunsar mot fönstret och tystnar en stund. Jag andas. 
     Reflekterar över livets vara, funderar över allt som är. Varje andetag är viktigare än förut, varje ord, varje tanke.
     Vad är vårt livs mål? Vad får oss att kämpa? Vad får oss att ge upp?

Lustväckande läsning

Läser just nu Det lilla bageriet på strandpromenaden, en mysig bok att somna till och att lyssna på under lediga stunder. Senaste kapitlet väckte längtan i mig att börja baka igen, en frihet för själen och ett tydligt resultat.
   Huvudkaraktären, Polly, och jag är ganska lika i ålder, kanske också i utseende och trots skilda bakgrunder är vi nog ganska lika. Kanske väcker just det mitt inre - att jag känner igen mig. Jag tänker, om man nu ska ha förebilder ska man väl inte ha dem som är allt för olika en själv? Hur ska man då kunna närma sig sina drömmar utan att ta för mycket skada längs vägen? Utan att göra våld på sig själv?
   Men kanske var det inte Polly som fick mig att ställa mig och baka denna arla morgon. Kanske var det samtalet med mamma och syrran som var på besök igår. Vårt prat om att göra sådant som man vill göra, rädda världen så mycket man kan för egen maskin för barns och barnbarns skull.
   Eller så var det Allers. Sidan om våra svenska bär och allt bra som de innehåller. Jag vet faktiskt inte! Men jag vet att den där stunden när Polly började baka, så ville jag med. Jag kunde känna doften av det färska brödet i hennes lägenhet och plötsligt var jag klarvaken. Och snart hade jag en sconesdeg i ugnen, eftersom jag inte hade något annat att tillgå av formar och innehåll.

Retro kartong skapar minnen

Undan för undan minskar sakerna här hemma. Eller så får de ett mer enat förvaringsutrymme.
   I den välanvända kartongen på bilden har leksaker från 1983 och framåt förvarats. Riktigt luggsliten börjar den bli, så dess sista uppgift blir att hjälpa mig att flytta kartonger till återvinningsstationen.
   När jag tänker på baby- och småbarnssaker ser jag dessa kartonger framför mig. Tycker att de är fina och egentligen rätt praktiska. Perfekt storlek och form för att stoppa undan saker för lagring. Men nu är det nog slut på det nöjet. Det är dags att försöka rädda några träd, fortsätta rensa ut onödigheter och uppnå den där balansen och friden i livet som jag så innerligt längtar efter.
   Leksakerna i kartongen? De la jag tillsammans med barbiehuset i en kartong som ska sparas i lekstugan. Träleksaker och drämleksaker kastar jag inte ut i onödan!

Själavård för vår tid

I studierna på Sankt Ignatios ingår en löpande kurs i själavård och ledarskap. Kurslitteraturen under det gångna läsåret var den holländske Henri J M Nouwens "The wounded healer". En bok som belyser främst ledarens men även konfidentens roll i olika händelser.
   Boken är en praktisk hjälp för ledare i modern tid att kunna förstå sig själva och de människor som de möter.
   Den innehåller också korta historier att diskutera och analysera på egen hand och i studiegrupper. Författaren har också gjort analyser och förklaringar utifrån dessa berättelser, detta på ett ödmjukt och personligt sätt (utan att bli privat).
   Också ledarens ensamhet belyses och tas på allvar.
   Med den kristna inriktningen i texten skulle jag säga att den är bra för alla ledare som hamnar i personliga samtal med andra.
   Avslutningsvis vill jag lyfta Nouwens beskrivning av helande som "hospitality ... because it gives us more insight into the nature of response to the human condition of loneliness." (s 93)

Lyssnarnas sommar

Vi har resten av dagen på oss att rösta fram en kandidat till lyssnarnas sommar i P1. Ta chansen du också! Ett av alla sätt att gå vara med och bestämma vad som hörs och ses.

Språktankar

På ständig färd i livet... Nu på väg från Lviv till Kyiv. Samlar tankarna. Skriver mail på ryska (!) och konstaterar att en längre period (typ 6 månader) skulle göra underverk för min slaviska språkutveckling. Jag är ganska säker på att ryskan skulle utvecklas parallellt med exempelvis ukrainskan då reglerna för språken är lika och grunderna för ryskan sedan ett bra tag är lagda.
Att göra egna upptäckter, vandra i städer, byar... läsa tidningar och broschyrer är så givande. Och att våga fråga. Och att våga testa om man förstod rätt. Ingen blir arg om man svarar galet, de leder en på rätt väg eller förstår av sammanhanget (kanske i samma mån som jag - ibland mer, ibland mindre).
Jag ser också skillnaden mellan 29 mars och 18 april, jag inser att det som jag saknat mest tidigare är språkbad - det ständiga bekymret. Jag hoppas att jag ska lyckas utveckla min ryska mer...

En ekorres gåva till minnenas trädgård

Vi har kommit till Lviv och har varit här några dagar. Vi har förstås turistat oss, men det finns ett minne som jag vill behålla mer än alla andra.
Lördag eftermiddag och kväll hade vi bokat in fri tid för var och en, det vill säga vi gör det som vi själva vill. Jag tog en promenad och hittade en park inte långt från klostret där vi bor. Efter en stunds promenerande så såg jag en pojke locka på en ekorre. Jag stannade för att ta en bild på ekorren (ett av alla vilda djur som jag gärna försöker få fina bilder på). Plötsligt började hans mormorsmor (skulle det visa sig) att prata med mig. Förklarade på knagglig ryska att jag inte förstod allt, men en del. Hon bjöd mig på en "bulotjka" (pirog) med kål och vi pratade om allt möjligt. Eller... hon pratade och jag lyssnade mest. Försökte förklara att vi gör ett skolprojekt kopplat till olika kyrkor. Kanske lyckades jag. Till slut hade hon nämnt ekonomin och hur svårt så mycket var, så jag frågade henne (med hjälp av Google translate) hur hon fick allt att fungera, så hon berättade om sin pension på cirka 55 dollar och hyran som åt upp hälften. Resten ska räcka till mat. Hon kunde inte unna sig något, och som jag förstod det så fick de arbetande i hennes familj/släkt arbeta väldigt mycket (flera jobb) för att få det att fungera ekonomiskt.
Så frågade jag henne om hon tyckte att det blivit någon skillnad efter Majdan. Hon tyckte nog att det blivit lite bättre, men händelserna under Majdan-perioden hade gjort henne rädd, och hon bad mycket då.
Kanske pratade vi en halvtimme, kanske mer, kanske mindre. När jag gick därifrån så kände jag mig verkligen en människa rikare. Och något hände i mig. En insikt om världen och människorna, kanske. Jag måste smälta det, men jag vill också ge denna okända kända kvinna en liten röst. Låta henne vara rösten för ett helt samhälle, ett samhälle förhoppningsvis på väg uppför och inte utför, trots att det inte finns pengar till någonting. Må hennes barnbarnsbarn få se en bättre värld.

När mitt innersta vet var jag bor

I morse körde jag ofrivilligt fast bilen i en snödriva. Pojkvännen hade hunnit åka iväg och jag kände att det blev en välkommen extra ledig dag. Han får rädda mig när han kommer hem. Det är ändå gården jag är fast på.
Min insida är så trött att jag inte vet hur jag ska hantera det. Ändå känner jag mig pigg. Tror att det är för mycket omkring mig just nu. Med tusen olika saker som händer, varav vissa är mindre roliga.
Plötsligt sitter jag med massor av kartonger som innehåller hela min barndom - bokstavligen. Kläder från de första åren av mitt och syrrans liv. Leksaker och skolböcker. Till och med avlagda kläder från början av vuxenlivet.
Röjer. Röjer i hörnen hos min pojkvän för att kunna göra plats för mig. Det är svårt att slå ihop två ganska långt levda liv. Hur byter man det gamla mot det nya? Hur får man det att smälta ihop utan att tvinga varandra att göra för mycket avkall och faktiskt klara att göra avkall själv? Nej, jag måste inte behålla alla mina grejer, men med hjälp av dem blir jag synlig i hemmet. Jag kommer ihåg var jag hör hemma. Kanske slutar jag vara trött när mitt innersta vet var jag bor.

Förutbestämt

"Livet i en chokladask... eller hur var det nu? Fjädern svävar vidare och gör otaliga krumbukter. Jag tror inte på att livets vägar är förutbestämda, jag tror att vi är förutbestämda att gå livets vägar."
(22 februari 2014)

Tänk att jag tänkte så då!

Tar tag i textuppdrag via Tourn

För något år sedan anslöt jag mig till Tourn, en sida på internet där bloggar kan få hjälp att komma i kontakt med olika företag för att kunna blogga om deras produkter och/eller tjänster. Jag tog en paus från allt som hade med bloggandet att göra då, men har bestämt mig för att komma igång igen. Genom Tourn kan jag få hjälp med det eftersom jag kan komma i kontakt med olika företag. Det skönaste, tycker jag, är att jag får epost där jag kan läsa om vad för nya uppdrag som kommer, så jag behöver inte logga in på sidan för att ha koll på det. Därför kan jag vänta till dess att jag ser att det kommer något spännande att blogga om, gå in och ansöka till företaget och hoppas på att min blogg är det som faller företaget i smaken. Ett smidigt sätt att tjäna lite extrapengar för studenter, hemmaföräldrar och alla andra som tycker att det vore fint med lite extra klirr i kassan.
Så... nu är det dags för mig, jag tar tag i textuppdrag via Tourn.

Vad går in under "frukt och grönsaker"?

Man säger att vi ska äta 500 g frukt och grönsaker varje dag. Innebär det kokta och frysta varianter också? Nån tyckte att ett glas juice går att räkna in som en frukt, det tycker inte jag. Skulle det nu ändå räknas, så går väl sylt och äppelmos in under det?
Men en sak är jag säker på: min frukost, jordgubbar med kokosmjölk är 200 g av de 500 som rekommenderas och det är en bra start på dagen!

Varför inte utnyttja de resurser man har i samhället?

Den senaste tiden har jag funderat över varför man lägger ner de flesta avdelningarna på lasarettet i Sala, när det inte är långt varesig till Västerås sjukhus eller Akademiska sjukhuset i Uppsala som båda saknar vårdplatser. Varför inte öppna avdelningarna i Sala igen, för att ha plats för till exempel människor som behöver en lång vårdtid men kanske inte avancerade operationer och liknande? Hur tänker man? Man har ett dyrt bygge på gång i Uppsala (som man dessutom lurade till sig) samtidigt så är det så många som ändå inte har en vårdplats. Är det inte extremt oekonomiskt och oetiskt att låta en annan vårdinstitution stå och förfalla till ingen nytta när den behövs? Om det saknas personal, kanske det är dags att hjälpa ett antal taxi- och bussförare samt några städare att få den kompetens som tydligen verkar saknas enligt våra regler, för att de ska kunna utföra de yrken som de faktiskt har i sin utbildning från sina hemländer?

Låt oss leva ut jämställdheten

Vi tänker för mycket i Sverige. Ibland undrar jag vad som händer om vi slutade diskutera ord och började leva kärleksfullt och efter våra uttalade värderingar om att alla är lika värda.

Ta hand om varandra

Ibland är det som att allt bra på samma gång blir svårt. Livet är varmt; Glädje och förväntan med en aning vemod. Det spelar inte så stor roll vem man är eller var man går. Vi har det alla med oss. Några döljer det, andra visar det. De som verkar mest lyckade är kanske också de som längst in i hjärtat känner sig olyckligast.

Jag tänker ofta att den som har det största leendet nog också har den största smärtan; I ensamhet, skräck eller något som jag inte ens kan tänka.

Vi ska vara rädda om varandra, vi ska vara medvetna om att varje person har sitt och att det vi väljer att säga eller inte säga kan utstaka en ganska stor del av någons liv - trots att det är den som väljer hur den hanterar det som vi säger.

Valvakebullar i orostider

Jag fick fyra valvakebullar från Coop helt gratis. Det kändes ju inte fel. Tyvärr ledde de inte till sd:s nedgång och det var ju minst sagt sorgligt. Inte heller min mjuka chokladkaka som jag har lagt upp recept på hos Middagshjalpen.se gjorde någon skillnad.

Jag tror att vi går fyra jobbiga år till mötes. Det som jag tycker är positivt är att Socialdemokraterna kommer tvingas släppa in några blåa partier för att inte behöva ha Sverigedemokraterna som kompisar för att få majoritet.

Jag tycker inte om allt hos varken de blåa eller de röda eller de som har andra färger - därför tror jag att det är bra att det blir lite blandning i regeringsbildningen. Precis som Sverige är ett blandat land med olika åsikter. Med all respekt för alla, oavsett vad de har röstat på, så tycker jag inte att det ska vara en rent röd eller en rent blå regering, framför allt inte i dessa orostider.