I moll och dur

Dagen har verkligen varierat i mitt inre. Lustfylld, modfälld om vartannat. Någon som betyder väldigt mycket för mig lämnade jordelivet för två veckor sedan och det sjunker liksom in i sjok. Och det gör ont. Glädjen finns i mitt liv genom min son i allra första hand, min man, naturen och trädgården. Och genom släkten och vännerna förstås. Och därav skiftningarna. För något år sedan hade allt varit ganska grått. Jag hade inte kunnat se en anledning till världens fortgång, men nu har jag inte många argument mot. Nej, egentligen inget.
     Glädjen över att sonen lyckligt kryper iväg över sand, grus och gräs, river upp småsten som han kastar i mina sådder med en pillimarisk min... Och glädjen över att potarisblasten plötsligt exploderat så jag inser att det finns rejält med trädgårdsjobb att ta tag i.... Bondbönorna som verkar ta sig fint i pallkragen... Och hasseln som klarade vintern! Då tänker jag att den jag saknar så mycket just nu nog tittar på oss från himlen och ler och skrattar. Kanske kommer den fina människan till sonen i drömmen och säger "Hej på're!". Och trots klumpen i halsen så finns också ett leende i hjärtat. Jag önskar bara att jag hade fått visa mitt paradis för denna människa när vi levde på jorden samtidigt.

Den nya dagen

Kliver in i ett helt nytt ljus. Allt känns så annorlunda trots att det är precis som vanligt. Annan ljudnivå, annan form. Känner mig en aning förvirrad, vad hände egentligen? Har min syn och hörsel förändrats eller har världen?
     Utanfor fönstret lyser solen med sitt orangea morgonljus och dimman vilar över fälten.
     En datoriserad röst bryter in, förstör mitt sinnes idyll. Jag blir lite mer vaken, vill helst drömma mig bort igen. Vad finns på fälten bakom dimman? De välkända älvorna som dansar?
     En ung man pratar med klar och tydlig stämma. Det känns som att han tänker innan varje ord, men det går ändå ganska snabbt att uttrycka meningarna. Jag blir bara lite förundrad, han är den ende i konversationen som hörs, ändå pratar han inte över drivet högt. Kanske är det för att vi sitter på de platser där vi sitter.
     Den nya dagen har tagit sin början. Dimman talar om att det blir en fin dag. Jag hoppas att det håller i sig under helgen.

Lyssnarnas sommar

Vi har resten av dagen på oss att rösta fram en kandidat till lyssnarnas sommar i P1. Ta chansen du också! Ett av alla sätt att gå vara med och bestämma vad som hörs och ses.

En bygds förlust och vinning

Just nu sker en stor förändring på Brukan i Sågmyra, till mitt förtret. Jag flyttar hit - de stänger. Ett samband?
Snart är alla outlet-butiker nedlagda, bara Trend&Tradition kvar men också de försvinner. Allt är på 25-50 % rabatt. Det positiva är allt man kan samla på sig, det negativa är att bygden töms an aning på liv. Jag hade för övrigt hoppats på att kunna köpa kläder i närheten av mitt hem, de gånger jag behöver det.
Kanske kan någon annan outlet komma hit? Erfarenheten säger mig att nyhetens behag kommer göra att bygden shoppar loss men sen kommer det hänga på er utifrån. Ställer ni upp på att stanna till ibland?

Kvar finns Sågmyra Bygg- och kökshandel och det kafé de öppnade i dagarna. Och så museet, Trädgårdsmöblerna och Godis-Britta förstås. Och än så länge biblioteket. Och en loppis som är öpoen när den känner för det (?). Så för att hålla dessa vid liv, stanna till och njut ändå. Kaféet har gott kaffe och både lunchmackor och goda bakverk, säljer kaffe, te och bröd (och lite annat smått och gott). Britta fixar glassen och det finns möjlighet till lite shopping.

När mitt innersta vet var jag bor

I morse körde jag ofrivilligt fast bilen i en snödriva. Pojkvännen hade hunnit åka iväg och jag kände att det blev en välkommen extra ledig dag. Han får rädda mig när han kommer hem. Det är ändå gården jag är fast på.
Min insida är så trött att jag inte vet hur jag ska hantera det. Ändå känner jag mig pigg. Tror att det är för mycket omkring mig just nu. Med tusen olika saker som händer, varav vissa är mindre roliga.
Plötsligt sitter jag med massor av kartonger som innehåller hela min barndom - bokstavligen. Kläder från de första åren av mitt och syrrans liv. Leksaker och skolböcker. Till och med avlagda kläder från början av vuxenlivet.
Röjer. Röjer i hörnen hos min pojkvän för att kunna göra plats för mig. Det är svårt att slå ihop två ganska långt levda liv. Hur byter man det gamla mot det nya? Hur får man det att smälta ihop utan att tvinga varandra att göra för mycket avkall och faktiskt klara att göra avkall själv? Nej, jag måste inte behålla alla mina grejer, men med hjälp av dem blir jag synlig i hemmet. Jag kommer ihåg var jag hör hemma. Kanske slutar jag vara trött när mitt innersta vet var jag bor.

Förutbestämt

"Livet i en chokladask... eller hur var det nu? Fjädern svävar vidare och gör otaliga krumbukter. Jag tror inte på att livets vägar är förutbestämda, jag tror att vi är förutbestämda att gå livets vägar."
(22 februari 2014)

Tänk att jag tänkte så då!

Om man alltid ler
besparar man världen från sin insida
Om man är i sitt rätta element
är leendet plötsligt äkta

Morgontanke

I väntan på morgonkaffet
filurar jag på
vad som gör att saker som händer
känns som att de bara händer mig

Vänd ansiktet mot solen!

bild: esbe

I morgon tänker jag göra vägen mot barndomsstaden farlig ett tag! Jajemän! Jag tar bilen och sticker några dagar. Det hade jag inte vågat göra för ett år sedan, men efter mycket bestämd behandling av mina många konstiga rädslor så har någon skuffat mig så pass långt att jag plötsligt både tar bilen, tackar ja till föreläsningar och håller på att avsluta en uppsats som stundom (ungefär 90 % av tiden) nästan ger mig magsår av nervositet! (Dumt! För biter man bara ihop och kliver över tröskeln så flyter det på riktigt bra - men då är det i stället svårt att sluta!)

Ibland ter sig livet faktiskt ganska svårt och trist och den behandling som jag nu plötsligt får från så många håll, kanske mest från mig själv (eftersom jag tillåter det) ger mig en plats att växa på och jag ser det med egna ögon. Ändå skräms jag ibland av det. För även om det är bra saker, så är det okända alltid skrämmande - men man jag får inte ge upp och får försöka se det skrämmande mer som spännande, det finns mycket att upptäcka!

Jag blir sällan så här personlig för det är lite farligt i min värld. Men nu försöker jag sträcka mig mot ljuset och blomma ut och jag tror att det fastnar lite bättre i mig om jag skriver ner det och jag vill gärna gå hand i hand med fler. För nog tror jag att ni finns där ute? Ni som försöker vända era ansikten mot solen och lämna mörkret bakom er!