Öppnar för mer än jag trodde

När jag ser boken tänker jag "Åh, något som kan hjälpa mig utvecklas i mötet med andra", men har inser att det handlar lika mycket om mötet med mig själv.
    Sorgens gåva är en vidgad blick öppnar dels för tanken på hur man kan möta personer i sorg, dels för vad olika grenar i kristen tro kan göra för en människa, dels för hur man kan hantera och acceptera sin egen sorg över såväl en avliden person som ens egna livsval.
     Hagman lyfter fram vikten av begravningen som ett rengörande av såren och festen (för de flesta svenskar begravningskaffe med minnesord) som bandaget, att detta är öppningen för sorgearbetet.. Han poängterar att det är tack vare begravningen han kunnat forklara döden för sitt döende barn och att det är en av orsakerna till varför vi behöver ha en sådan ceremoni.
     Denna bok handlar om döden. Döden som utgångspunkt för livet, att döden inte betyder "the end". Att det svåra och det lätta I liver behöver varandra, att vi behöver varandra för att bli oss själva.
     Som ortodox teolog känner jag mig ganska hemma i de teologiska tankarna och förhållningssätten (fast inte i alla)  och det gläder mig att denna bok skrivits i vår tid på svenska.

Fynd och tankar om världen

Det finns gånger när andrahandsaffärer verkligen överträffar sig själva. Hittade både en anteckningsbok med "låsning" som jag en längre tid önskat att ha i handväskan (utan "låsning" viker sig sidorna lätt och blir fula), fann också Ikeas bästa tidskriftsamlare  (flyt) i oöppnad förpackning för 5 kr (istället för ca 10), en sjal för långfredagens aftongudstjänst med gravläggningen av Kristus och för begravningar generellt och ett par söta skor i stl 18 för 20 kr (som får vänta på bebisen tills den är ungefär ett halvår). Det bästa är att jag inte inverkat på produktionshysterin utan istället inverkat på att använda de resurser som redan påverkat processen. Med tanke på att dagen för att uppnå årets förbrukning av jordens resurser infaller tidigare för varje år som går så är det verkligen nåt att tänka på hur vi lever. Jag har dock inget emot nyproducerat, det handlar bara om att välja vad man lägger sin andel nyproduktion på/år.

Kärlekens martyrium och mysterion

I den kristna tradition som jag tillhör  pratar man om såväl mysterion som martyrium. De går hand i hand. Martyrium betyder nämligen "vittnesbörd" och inte "död" som en del verkar tro. Mysterion är det där som är oförklarligt, det som finns bortom det vi ser och förstår. Det som vi anar men ännu inte kan se.
     Det som sammanfattar alla mysterion är kärleken. Det handlar inte om en känsla, utan om ett offer: acceptans. Det låter enkelt, men är det inte. Det handlar om att acceptera sig själv så att man kan acceptera den andre. Det handlar om att släppa taget, för att kunna släppa in, för att kunna göra den andre fri. Så är det i vänskapsrelationer, äktenskap och totalt främlingskap.
     På samma sätt sammanfattar kärleken martyriet. Att ge ett vittnesbörd handlar långt ifrån om att säga hur saker och ting är eller var. Det handlar snarare om att leva i denna nyss förklarade kärlek, att våga låta bli att hävda sig själv men att erbjuda tröst för främlingen längs vägen.
     Hur gör man då? Ja... det är väl det kluriga. Ett ständigt arbete med sig själv. Att försöka möta andra, för det är i mötet som utvecklingen sker. Man ser sig själv, sina rädslor, sina goda och dåliga sidor. Allra oftast är de tätt, tätt sammanvävda. Det finns ingen mirakelkur för utvecklingen, det är hårt arbete och slit som måste till! Att göra upp med sina inre plågor är som att skära upp såret för att få till ett snyggare ärr, ett ärr som andra inte ser lika väl.
     Och så finns det en sak till. Jaget ska inte gå upp i världsalltet och/eller gå om intet. Jaget ska bli den sanna personen bakom spegelbilden som vi ser. Den människa som läkt ihop så att ärren inte ses i den blotta anblicken.

Vår i händelserikt Kyiv

En vecka har snart gått. Våren är här, blommor tittar fram och knoppar brister. Det sägs att det blir 20 grader på torsdag. Undrar hur det ska gå... jag vet inte riktigt hur kläderna kommer funka. Bra att jag fick med ett par klänningar och flera tunna byxor.

Vi har hunnit gå på Majdan, detta torg som blivit en symbol för det ukrainska folkets frihet från förtryck men också en minnesplats för många modiga människor.

Vi har också hunnit hitta en favoritplats att äta på, fräsch och billig mat. För ungefär 35 SEK får man sallad, huvudrätt och efterrätt. Eller två huvudrätter eller många sallader... Kort sagt: för en svensk är det inte dyrt att äta i Ukraina, inte ens den dyra maten är dyr...

Men det finns annat jag försöker spara in på. Lagar kläder (senast fickan i en kjol) och tvättar bort fläckar för hand. Men lite smart har jag försökt vara. Skulle behöva byta ut (eller bara göra mig av med) en stor mängd utslitna underkläder och strumpor, så en hel del går sakteliga i soporna och jag planerar inte att köpa nytt. Det är inte vettigt att ha underkläder för över en månad i garderoben... åtminstone inte när jag äntligen har pojkvän att bo med och en egen tvättmaskin i hans hus.

Vi har besökt Kyiv-Petjerska lavra, och några kyrkor tillhörande den. Men vi ska återvända dit, eftersom vi inte hann med allt som vi ville.

Imorgon ska vi besöka dopplatsen för Kyivs kristnande år 988. Det ska bli spännande!

Living without electricity - ett sätt att lämna mindre fotavtryck

Jag har ägnat (lite) tid åt denna bok. Lånade den för att få tips och idéer på enklare leverne, men kände vid ett tidigt stadium att det i detta fall passar bättre för någon med egen gård eller åtminstone eget hus. Dock är det en inspirerande bok, så till vida att dessa människors levnadssätt på många sätt är förebild för oss alla i dag. Skulle vi följa åtminstone delar utav deras principer i hela världen, så skulle fotavtrycken vi gör bli mindre.

Boken berättar om hur Amish-folket lever. Jag upplever det inte som att denna bok på något sätt ger något större religiöst inflytande på läsaren, det är ganska ren fakta som håller en populärvetenskaplig anda.

Kapitlen är uppdelade på ämnen och inför varje kapitel finns en inledande berättelse om livet i en familj vid just ett tillfälle som passar ihop med kapitlet. Det ger en mysig känsla utan att det känns fånigt - till och med berättelserna är informativa.

Ett mysterium

Den ömmande Gudsmodern. Bild: esbe.

Jag läser Syster Veronica och hennes text om Jungfru Maria. Den öppnar vidderna lite mer, vidderna av tanken på vem Jungfru Maria är, vad hennes ja innbar. I hennes moderliv förenades Gud och människa, utan sammanblandning. 100 % Gud, 100 % människa. Hur det gick till? Ett mysterium!

Hagia Sofia - kyrka, moské, museum

I somras gjorde jag en resa tillsammans med mina studiekamrater på Sankt Ignatios Andliga akademi. Vi åkte till Turkiet och var där i en månad. Vi gjorde besök på många olika platser och en av dem som betydde allra mest för mig var Hagia Sofia.

Hagia Sofia byggdes som en katedral för den bysantinska patriarken på 500-talet, när Konstantinopel (dagens Instanbul) erövrades i mitten av 1400-talet så gjordes katedralen om till Moské, men under Atatürk lät man Hagia Sofia bli ett museum och det är hon än i dag.

Många drömmar och tankar
ryms här. Bild: esbe.

Att kliva in i Hagia Sofia var för mig något helt otroligt. Jag har studerat den ortodoxa liturgiken som mitt ämne och har därför läst om både kyrkobyggnader och gudstjänsterna i dessa. Och Hagia Sofia bjöd verkligen in till att se hela historian, från 500-talet och framåt - åtminstone med lite fantasi.

I efterhand har jag läst museiguiden och den ger ett bra stöd för minnet och ett bra stöd när man är inne i byggnaden. Det finns mycket som lämnas fritt till fantasin, eftersom man helt enkelt inte vet vad som gömmer sig bakom all färg som man täckte väggarna med när katedralen gjordes om till moské.

Något som jag vill påminna mig själv och den som läser detta om, är att Hagia Sofia i mångt och mycket är gudstjänsternas utformandes moder, en utveckling hade skett fram till dess men med denna stora kyrka uppstod en katedralrit, som gör sig påmind på olika sätt i olika tider. Vill man läsa om den så rekommenderar jag teologen Robert F Taft The great entrence.

Som kristen så känner jag en dubbelhet inför att en katedral som skulle kunna ha varit en gudstjänstplats numera är museum. Men, som någon tröstande brukar säga: vi skulle inte ha råd att underhålla kyrkan och ingen vårdar den så väl som den turkiska staten gör. I dagsläget skulle den heller inte kunna bli varken kyrka eller moské igen, eftersom det skulle väcka alltför starka känslor i den turkiska staten, för att inte säga i hela världen. Och det räcker gott att kliva in där, den är ett stycke historia, men den är också full av liv. Så många människor som går där och tittar, som upplever, som funderar och tar reda på vad Hagia Sofia egentligen är. Det kanske är just därför hon står där och har stått genom krig och elände. Som ett vittne på den svunna tiden, som en fast punkt att återvända till när det svajar - för vem det än månde vara.

The open door - Frederica Mathewes-Green

En guide till det ortodoxa
kyrkorummet. Bild: esbe.

Jag började läsa Frederica Mathewes-Greens "The open door: Entering the sanctuary of icons and prayer" med både förväntan och en viss... en viss känsla av osäkerhet. Jag har inte läst henne förut, mer än någon enstaka kort skrift, ett inlägg i hennes blogg. Jag valde att läsa denna bok för att jag vill samla på mig en större förståelse och kunskap om kyrkans ikoner. En av mina förebilder berättar så levande och intressant om ikonerna, att jag skulle vilja ta till mig åtminstone lite grand av den kunskap som finns och kunna ge den vidare.

Boken, som är skriven på engelska, har ett vardagsnära språk som gör den ovana bekväm och lite mer införstådd med vad den ortodoxa traditionen innebär - åtminstone när det kommer till ikonerna (det finns så mycket, så allt kan inte och ska inte rymmas i en bok). Men också den som känner den ortodoxa traditionen kan ha nöje av boken.

Mathewes-Green ger en beskrivning av två av de mest kända ikonerna och några  festikoner som är förekommande i ortodoxa kyrkor. Samtidigt som man får en beskrivning av ikonen och dess betydelse (men man ska komma ihåg att det finns mycket mer att säga om varje ikon) så får man också hennes egna tankar och reflektioner.

The Transfiguration is said to have occured forty days before the Crucifixion, so that when that terrifying day came they [lärjungarna] would know, at least, that Jesus went to the Cross under His own power and of His own free will. Anyone who can manifest this kind of transformation has no need to go along quietly [...] not unless He wants to.
(s 133-134)

När jag läste detta föll en tanke på plats. Vi pratar så mycket om den fria viljan. Den gäller såväl gott som ont. Trots att jag fått så många tankar om fri vilja tidigare, så var det först här som jag reagerade. "Jesus went to the Cross under His own power and of His own free will." Av fri vilja går Jesus med på att korsfästas. Han accepterar kommande plågor och väljer att låta människors ondska göra slut på hans människoliv.
Det är en förebild för oss alla, oavsett tro. Vi måste låta andra göra sina fria val, och oss själva. Att tvinga någon annan att göra något - varesig det är ont eller gott - är att tvinga den andra från det fria valet. Vi kan erbjuda alternativ, men ska aldrig välja åt en annan människa. Inte utan att riskera att göra ett grovt brott mot den fria viljan. Självklart finns det gånger när det är bra om man använder sitt eget fria val till att rädda någon annan... man låter inte en femåring springa ut i en trafikerad gata för att den vill det och ibland har man valt att följa vissa regler och då får man acceptera att bli tillsagd om någon säger åt en om man bryter mot dem!

Mathewes-Green har fler tankar som smyger in i texten, men som är lite otydliga, tyvärr. Boken är lite för skönlitterär för att vara en riktigt bra undervisningsbok. Den är lite för mycket undervisningsbok för att vara en andlig guide, om det är vad man vill ha.
I slutet av boken finns också en liten ordlista för vad olika ord och uttryck i den ortodoxa traditionen innebär. En bra extradetalj, som ger ytterst ytliga kunskaper men som naturligtvis går alldeles utmärkt att bygga vidare på för den som vill.

Som jag skrev i början, så valde jag denna bok för att börja bygga på mina kunskaper om ikoner. Har den hjälpt mig med detta? Ja, det har den. Kanske mest för min egen del, jag ser på ikoner lite annorlunda nu än innan jag började läsa den. Men den har också väckt en längtan om att lära mig mer. Något som jag har möjligheter till med den litteratur som finns i min bokhylla. Så det kommer att skrivas mer om ikoner och deras böcker här i bloggen.

Den ömmande Gudsmodern,
rumänsk ikon. Bild: esbe

Som avslutning så vill jag ge en bild på ikonen Den ömmande Gudsmodern, i rumänsk konst. Samma grund som The virgin of Vladimir, som Mathewes-Green skriver om.

Vår Fader på teckenspråk

Senaste inlägget på Diakonibloggen är Vår Fader på teckenspråk. Det gillas skarpt!

Matfokuseringen i gången tid och framtid

Femstjärnig frukost?! Och mitt vardagsrum! Bild: esbe

De senaste dagarna har jag inte ägnat matlagning så många tankar. Kaffebryggning och äggkokning har väl varit det närmaste. Men snart börjar Gudsmodersfastan, det vill säga fastan inför Guds Moders avsomnande. Den fastan är ganska sträng, det vill säga man följer en vegansk kosthållning.

Fastan i den ortodoxa kristna traditionen handlar om att återvända till ett paradisiskt liv och ge livsrum åt såväl djur som människor, detta gör vi genom att gå över på en kost som är fri från animaliska produkter. Jag tänker försöka ägna fastan åt att göra enkla, billiga veganska måltider som inte tar massor av tid och ork från den fokus som man bör ha på den andliga delen av livet. Detta kommer också att resultera i enkla veganska recept (hoppas jag) som jag kan dela med mig av på Middagshjalpen.se.

Göreme Open Air Museum

Museiguide. Bild: esbe.

Plötsligt ville jag läsa något som utmanar hjärnan på andra sätt än vad skönlitteratur oftast gör. Jag tog den sedan tidigare påbörjade museiboken om "Göreme Open air museum" och bestämde mig för att läsa ut den. Den beskriver några av de kyrkor som finns i Kappadokiens speciella klipplandskap, inom området för museet.
På en liten yta ryms åtskilliga kloster och kyrkor, nästan varje topp verkar ha sina egna och topparna står tätt!

Många av ikonerna är målade på 400-500-talet men blev till stor del förstörda under ikonoklasmen. Den värsta förföljelsen slutade med konciliet 787.

De ikoner där Guds Moder är omgiven av änglar är målade efter ikonoklasmen som ett tecken på att Guds rike finns på jorden.

Typisk bild för alla grottkyrkorna. Korsen i de små valven
gjordes antagligen under ikonoklasmen (förföljelsen från ikon-
motståndarna). Nedanför syns en ikon, antagligen målad innan
ikonoklasmen, med tanke på hur förstörd den har blivit (ikono-
klasterna förstörde de bilder de kunde, alltid ansikten så långt
det var möjligt, åtminstone ögon och ofta stora delar av ikonen).
Bild: esbe.

Boken i sig använder begreppen ganska bra, missar språkligt och har korrekturmissar mellan varven. Eftersom man i de flesta kyrkorna inte får fotografera så är den dock ett fint och billigt komplement till museibesöket, men den ger inte några djupare förklaringar till ikonerna och deras innebörd. Den är mest en uppradning av vad som finns och var, men det är inte en nackdel, bara man själv försöker ha lite förförståelse för deras innebörd och vad som hände på platsen. Även om man går en guidad tur!

(obs! Alla bilder är från resan till Turkiet. Viss information är kunskap från mina studieår och står inte med i boken)

Så här såg klostren ut. Munkceller uthuggna i berget, liksom
kyrkor, matsalar och andra rum, till exempel stall. Bild: esbe.

Kära biskop Anders Weijryd...

Om julen tar död på sig själv så är det en mänsklig tradition som faller samman. Kyrkan kan fortsätta att fira Kristi människoblivande och det kanske får Traditionen att genomsyra firandet. Och kanske är det slutligen detta som får människorna att vända sina hjärtan till bättring, lämna konsumtion och överflöd för att se Det Sköna och sluta fylla tomheten med mer tomhet.

Nattankar

Bild: esbe.

Idag ställer jag mig frågan: Vad händer när vi dör? Den leder vidare till funderingen över om jag lever på rätt sätt gentemot mig själv och gentemot min nästa?
Ganska snabbt vet jag att svaret är nej. Bara valet av mat i affären eller kläder kan lätt skada en okänd nästa.
Idag fick vi lära oss ett citat från Didache (med i De apostoliska fäderna). "låt din allmosa svettas i din hand" alltså: ge bort till rätt person av rätt anledning, ge inte bara för att ge.
En bra tanke att bara med sig in i sömnens land!

För världens skull!

Om du inte vet, inte har läst, inte har något annat än skolans tillsnurrade ord om religion och framför allt kristendom. Läs denna!

Om du tror att all kristendom är densamma eller om du tror att det är gastronomiska skillnader inom kristendomens riktningar. Läs denna!

Om du drar alla religioner (inklusive ateismen) över en kam. Läs denna!

I För världens liv (For the life of the world) beskriver Alexander Schmemann kristendomen som den borde vara, som livet och kärleken. Han gör klart redan från början att den inte är tänkt att vara akademisk, men jag kan säga att det inte gör den mindre trovärdig eller mindre läsvärd. Snarare tvärtom. Den lägger grunden till många funderingar men ger också svar som man kanske inte ens förstod att man frågade efter innan.

Torsten Kälvemark har i förordet skrivit:

"Men det bröd som är en så central del av det kristna livet är inget skådebröd som statiskt vilar på altaret. Det är ett bröd som med livets egen rörelse bärs fram, lyfts upp och ges ut till dem som hungrar efter det - för att världen skall få liv."

När man läser denna bok förstår man detta. För mig blir brödet liv och mitt liv kan få bli bröd för andra i det att jag får del i den frid som Kristus givit oss och som jag åtminstone för en stund kan få ge vidare.

Schmemann berör de sju sakramenten i denna bok, vissa framgår mer tydligt i innehållsförteckningen medans andra helt sonika smiter med i textflödet och verkar vara nöjda med att ha slagit sig till ro där.

Språket är lättfattligt (trots en del redigeringsmissar i den svenska översättningen) och Schmemann berättar med kärlek och värme om vad det är en kristen tro borde innebära. Jag skriver borde, eftersom åtminstone jag inte helt och fullt har klarat att pricka av allt som självklart av det han skriver. Nej! Denna bok bör läsas flera gånger, för det är både läsaren och världen värd!

Studiecirkel

En ortodox kyrkobyggnad i Tjeljabinsk,
Ryssland.                               (bild: Esbe)

Om en alldeles liten stund ska jag återinträda som studiecirkelledare. Det är några år sedan sist, då handlade det om teckenspråk nu handlar det om ortodox kristendom. Jag är mer säker och bevandrad på det förra än på det senare, men vi är tre ledare så det ska väl bli bättre vartefter tiden går.

Och så hatar jag att presentera mig själv. Haha, sånt ska man inte erkänna. Men nu gör jag det: Jag vet inte vem jag är, inte över huvud taget, men jag börjar komma på små detaljer som att musik är ett intresse och att det är kul att skapa ibland. Men varför går jag denna utbildning? Varför leder jag studiecirkeln? Vad har jag gjort förut? Det finns många frågor att ställa till sig själv! Helst bör man väl finna svaren också. (Vad gör man om man inte finner dem?)

Jag hade nog inget mål när jag startade utbildningen, men nu har jag ett som kanske börjar ta form. Men jag vill inte prata om det, då kommer alla kommentarer om "jamen, har du tänkt på att..." och "kan du tjäna pengar på det" och så vidare... Men doh! Jag trodde alla hade förstått att jag inte tänker bli miljonär och den dagen den sorgen! Ja, det är nog en liten tagg som sitter i mig där. Och nu fick ni se den. Lite av min svaghet. Kanske en av orsakerna till att jag gömmer mig då och då.

Ps. Klart jag vet lite vem jag är. Det bara passade så bra att skriva så just där. I just "beskriva sig själv"-frågan, är det svårt att veta vem man är. "Upptäck mig!" är vad jag vill ha sagt till folk.

Kontraster

Kära värld... vad är det som händer? I Japan rasar kärnkraftverken ihop och i Libyen går de runt med svenska vapen. Själv har jag firat söndagen med två födelsedagskalas - en treåring och en tjugoåring. Båda två hade noggrant valt ut sina gäster, kändes det som, så jag är glad för båda inbjudningarna! Kontraster!

På det första kalaset önskades Hello Kitty-grejer, pussel och bilar. Och det blev väl just de sakerna också. På det andra kalaset önskades så lite ting som möjligt och gärna gåvor till Läkarmissionen, getter och träd. Kontraster!

Så här i fastetider (ja för de olika kyrkliga traditionerna, främst den Katolska och Ortodoxa, men även de som står som Lutherska "statskyrkor" såsom Svenska kyrkan och Anglikanska kyrkan) när man lite extra ska beakta sin dödlighet, arbeta på sitt andliga liv och tänka på och om möjligt göra något extra för de marginaliserade, då ställs dessa kontraster lite extra mot varandra.

Häromdagen såg jag att någon hade skrivit på sin statusrad på Facebook, där andemeningen var såhär:

Jag har inte tid att ödsla tid att hata dem som hatar mig, jag har fullt upp med att älska dem som älskar mig.

Det är fina ord, men i mina ögon inte tillräckliga. Herren Jesus sade så här:

Älska din nästa.

"Din nästa" är varje annan person i världen. Har du tänkt på det? Även Gahddaffi. Visst är det svårt att dra tanken så långt? Moder Maria Skobtsova, ett helgon i den ortodoxa traditionen, fick dessa ord sagda om sig av sin egen mor:

Min dotter är en sann kristen, för henne existerar varken grek eller jude, utan bara en olycklig människa. Om ni hade varit hotad av någon olycka skulle hon ha hjälpt er också.
(citat ur Den gömda pärlan - Moder Maria Skobtsova av Sergij Hakkel)

En kort stund senare fördes Moder Maria iväg av någon i gestapo, mot en säker död i ett av alla förintelseläger. Men ja, det kan jag säga på det jag har hunnit lära känna henne, hon hade gett Hitler sin sista brödbit om hon sett att han behövde den. Det är sann människokärlek! Det handlar inte om känslor, det handlar om att utan en tanke på egen vinning göra gott för den människa man möter.
Också en kontrast, i dagens värld.

I juletid - dela med dig

Har ni läst i/hört om Lagens (Moseböckernas) texter, hur Gud införde ett friår. Det sjunde året skulle det vara (rätta mig om jag har fel). Då skulle bland andra de som köpt upp mark under de senaste sex åren återbörda det till dem som hade lite mark (var fattiga med andra ord). Då skulle allt jämnas ut så att alla ägde någorlunda lika. Vilken fantastisk ekonomisk syn!

Hur tänker vi på det idag? Allt handlar om att "jag ska ha det", våra garderober och förråd är proppfulla med saker (som vi kanske inte ens kommer ihåg vad det är). Kläder som vi inte använder, en-två-tre extra brödrostar som "kan vara bra att ha nån gång" (okej, en extra, men tre?!). Ja, jag kanske överdriver med brödrostarna - men ni vet nog ganska väl vad jag menar.

Gud vill fortfarande att vi ska dela med oss. Vi ska självklart själva överleva, det handlar inte om att leva på smärtgränsen. Men många gånger kanske man kan avvara två av fyra koftor och inte bara tio t-shirts.
Jag föreslår att du tar en titt i garderoben och ser över om det inte finns något plagg som passar att ge till en organisation som klär upp hemlösa och fattiga året om. Och just nu är det "vinterkläder" som gäller. För många hemlösa fryser ihjäl under vintrarna.

Tydliga svar och det sanna jaget

Ingen kan missuppfatta om ditt svar är rakt och enkelt. Jag tror att det är en av anledningarna till att Jesus säger "ditt ja ska vara ett ja och ditt nej ett nej". Inget kan vara enklare och tydligare än så. Inga tveksamheter. Det är bra att komma ihåg de där två små enkla orden, för ens eget välbefinnandes skull.

Jag har mött människor som verkar ta illa upp om jag säger "nej" till att göra en sak, kanske mest för att jag ofta har sagt "ja" tidigare. Då gäller det att våga stå fast vid sitt nej. Säger man däremot "ja" bör man så långt det är möjligt se till att uppfylla det som "ja:et" inneburit. Det är (nästan) alltid lättare att ändra på ett nej, än att ändra på ett ja. För alla parter.

Så finner man sitt sanna jag. Det där jaget som man ska älska. Ni vet... som Jesus säger på ett annat ställe: "Älska din nästa såsom dig själv." Hur ska du kunna älska din nästa om du inte älskar dig själv? Hur ska du kunna ta din nästas "nej" om du inte själv tillåter dig att säga "nej"?

Att älska är inte en massa känslor, att älska är att låta en annan människa få leva sitt liv på ett gott sätt - att låta sig själv leva på ett gott sätt. Livet är gott och bra när man får känna det man känner, utan att någon säger att det inte är okej. Livet är gott och bra när människor sätter gränser för varandra, men också för sig själva.

Om Jesus - Paulus version

En hälsning från Paulus till Jonas Gardell, Jesus dog på korset och han är verkligen Gud:

I want to remind you of the gospel I preached to you... that
Christ died for our sins according to the Scriptures, that he was
buried, and that he was raised on the third day according
Scriptures.
-- 1 Corinthians 15:1-4

Det är nämligen så, att tror man inte på att Jesus var Gud och att han dog på korset för att upprätta oss, då har man missat poängen och kanske bör överväga att kalla sig något annat än kristen. Jag menar inte att trampa på några tår, jag vill bara belysa ståndpunkten som de flesta troende kristna har.

Länk om fasta

Här kan man läsa lite mer om fasta.