Svarslös

Jag gjorde det bästa av mitt liv den kvällen -
njöt av solnedgången. bild: esbe

Jag kan inte ge ett svar på teodicéproblemet. Jag vet bara att jag tror på en högre makt som är mycket större än vad vi förstår. Jag vet att andra inte tror på den makten. Och vissa tror på den makten i en annan form än vad jag tror på den. Och jag vet att ingen av oss kan greppa den eller dess tanke med oss. Vi kan liksom bara leva och försöka göra det bästa av det. Hur Gud kan vara god när världen har så mycket ondska i sig, är nästan omöjligt att svara på (men när man orkar kan man ju tänka omvänt... det orkar jag inte idag)...

I söndags ställdes allt på sin spets - igen. På morgonen läste jag ett av de hemskaste blogginlägg man kan läsa - en av mina vänner hade somnat in under lördagsmorgonen. Det gör ont, det gör så fruktansvärt ont!

Jag önskar att det var hennes inlägg som jag läst i söndags morse men det var någon annans och jag fick en oerhört kontrastrik dag där en 60-åring skulle firas. Dubbelt så gammal som henne. Det skär i bröstet när jag tänker på det och jag tycker att Gud är ORÄTTVIS! Ändå så vet jag att det inte är så, att det finns ett annat svar på det hela. Men jag finner det inte.

Nej! Jag finner inte svaret och när jag står i minneslunden och tittar ut över det spegelblanka vattnet en bit därifrån, där den apelsinlika solen just har behagat titta fram för att spegla sig efter en molnrik dag så vill jag bara skrika rakt ut hur ont det gör, med alla fula ord jag kan komma på! Och jag tänker tillbaka på den sista gången som vi sågs, när vi drömde om chokladtårta med lakrits på och att hon skulle må lite bättre så att hon orkade köra bilen hit och hälsa på.

Men det blev inte så...

Hon hann dock att påminna mig om att man får klaga, att man får klä ut sig till prinsessa ibland och att man kan skratta och gråta ihop även med dem man inte känner så väl. Den här världen har blivit mycket tommare, men mitt hjärta kommer alltid att ha henne med.

Tack, vännen! Tack för allt! <3