Några sekunder... En känd, men okänd, röst sveper igenom huvudet. Bara som en viskning av något mycket avlägset. Dåtiden sammankopplad med nuet, en bild av en bekant som alltid har varit bekant men vars röst är välbekant ändå.
Är det inte lite underligt? Att det plötsligt går att förnimma en människas röst, en människa som man absolut inte känner, men att det är nästintill omöjligt att frammana bilden och rösten av dem som står en närmast?