Allt som man inte har sagt

Frihet. Bild: esbe.

Jag har funderat mycket de senaste dagarna. Fick ett besked om en väninna som man inte vill få, men man är glad när man kan förekomma livshändelserna åtminstone lite grand. Det är ju nu jag kan göra något och för en gångs skull har jag fått chansen.

Flera gånger har människor i min närhet hunnit lämna denna värld innan jag har hunnit säga det där jag så gärna vill säga: allt vad de betytt för mig eller bara en gång till få drömma om någon särskild grej. Kanske för att jag inte orkat eller hunnit höra av mig eller vice versa. Varit rädd för att störa... Eller av ren och pur lathet - inte nödvändigtvis bara från mitt håll.

Så denna gång har jag låtit mig vara arg och ledsen några dagar, men efter detta har jag helt enkelt låtit det gå över i något konstruktivt. Ett telefonsamtal och förhoppningsvis snart ett brev. För vi vill inte avsluta allt här, även om vi vet att det kan handla om en mycket kort tid eller en lite, lite längre. Tänk, mitt i allt det sorgliga finns ändå glädjen i att veta att vi kan få säga något mer varmt ord till varandra. Även om det gör ont att veta att det kan vara sista gången, varje gång.

Snälla ni... ta hand om varandra! Man vet ALDRIG vad som sker härnäst och vad man än tror om vad som händer när man lämnat jordelivet så är det stört omöjligt att känna att det känns rättvist att någon försvinner. Det blir en sorg, ett tomt hål, men man kan se till att det finns många goda minnen att hålla fast vid när det känns som jobbigast.