Så har hon somnat in, min älskade vän. Mycket fortare än vad vi kanske trodde. Det gör ont. Det är svårt att förstå. Det svåraste är att se att allt ändå rullar på, men jag har förlikat mig med det, just den biten vet jag att jag får släppa. Jag får till och med tillåta mig att ha det lite roligt mellan varven, trots att det känns så tungt och jobbigt. Och som hon avslutade vårat sista samtal: "Sätt dig nu inte och gråt när vi har lagt på!" (Det gjorde jag ändå, för hon lät så trött, men bara en kort stund sedan försökte jag vara glad igen och det gick ganska bra.)
Men jag gjorde en sak, som jag grunnat ett tag på, jag startade en insamling till cancerfonden. 5000 kr har jag satt som mål, och så snart jag har en rullande månadsinkomst kommer i alla fall inte jag låta den stå på noll längre... Vill ni hjälpa till? Hur man gör står här till höger!
Ta hand om er kära vänner!
1 kommentar:
Kram.
Skicka en kommentar