måndag 2 januari 2017

Kärlekens martyrium och mysterion

I den kristna tradition som jag tillhör  pratar man om såväl mysterion som martyrium. De går hand i hand. Martyrium betyder nämligen "vittnesbörd" och inte "död" som en del verkar tro. Mysterion är det där som är oförklarligt, det som finns bortom det vi ser och förstår. Det som vi anar men ännu inte kan se.
     Det som sammanfattar alla mysterion är kärleken. Det handlar inte om en känsla, utan om ett offer: acceptans. Det låter enkelt, men är det inte. Det handlar om att acceptera sig själv så att man kan acceptera den andre. Det handlar om att släppa taget, för att kunna släppa in, för att kunna göra den andre fri. Så är det i vänskapsrelationer, äktenskap och totalt främlingskap.
     På samma sätt sammanfattar kärleken martyriet. Att ge ett vittnesbörd handlar långt ifrån om att säga hur saker och ting är eller var. Det handlar snarare om att leva i denna nyss förklarade kärlek, att våga låta bli att hävda sig själv men att erbjuda tröst för främlingen längs vägen.
     Hur gör man då? Ja... det är väl det kluriga. Ett ständigt arbete med sig själv. Att försöka möta andra, för det är i mötet som utvecklingen sker. Man ser sig själv, sina rädslor, sina goda och dåliga sidor. Allra oftast är de tätt, tätt sammanvävda. Det finns ingen mirakelkur för utvecklingen, det är hårt arbete och slit som måste till! Att göra upp med sina inre plågor är som att skära upp såret för att få till ett snyggare ärr, ett ärr som andra inte ser lika väl.
     Och så finns det en sak till. Jaget ska inte gå upp i världsalltet och/eller gå om intet. Jaget ska bli den sanna personen bakom spegelbilden som vi ser. Den människa som läkt ihop så att ärren inte ses i den blotta anblicken.

Inga kommentarer: